Husby tär på mig. I söndags firades Sveriges VM-guld i hockey över hela Stockholm. Alla var lyckliga. Eller, ja. Nästan alla. Samtidigt i en annan del av Stockholm var människor stressade, rädda, oförstående över vad de fått bevittna. Oförstående över polisens beteende. Över batongslag mot ungdomar i yngre tonåren och glåpord som haglade över de bakom en maskering. Apjävel. Neger. Pajas. Luffare. Vart är deras föräldrar? Deras föräldrar var där. Bredvid dem. Lika stressade, rädda och oförstående. Många föräldrar kände en stor olust då man kunde se tydliga paralleller mellan det inträffade och vad de tidigare upplevt under diktatoriskt förtryck. ”Jag har sett det där innan” sa de. ”Jag har upplevt det där innan.” I Peru, i Chile, i Irak. Men nu? I Sverige? Tidningarna kom rätt snabbt ut med en lägesrapport – polisens. - Nabila iETC Vad var det som drev husbyborna till gränsen. Vad var det som fick det att brista för dem? För det är inte monster som bor "där ute" även om det är så de tillfrågade poliserna får det att låta. Patrik Goronstaj ger en annan bild än den vi får av de stora medierna. 13 maj 2013 i Husby. En 69-årig man blir skjuten till döds av polisen. Nyheterna kring händelsen är inte mer än enkla kopior av polisens pressmeddelande. Rapporterade av journalister som aldrig varit på plats. Husbyborna ser igenom mediernas brist på källkritik. Oklarheter kring polisens agerande väntar ännu på granskning. Nödvärn, dråp, vållande till annans död eller mord? En vecka går innan ett 30-tal ungdomar får området att brinna. Expressens rubriker talar om hundratals brända bilar. Det saknas aldrig plats för brinnande bilar. Den organiserade kriminella polisbrutaliteten som boende i Husby utsätts för är av lågt intresse. Batongslag, kränkningar och knytnävar i samband med polisinsatsen kommer inte ens i andra hand i rapporteringen. Rörelsen Megafonens ord bryter genom natten: ”Detta är absolut INTE en slump, ett isolerat upplopp.” Läs mer: http://www.fria.nu/artikel/97897#ixzz2TwJaOAkH
