I går var det en tuff dag. Jag var med i en panel som gick under rubriken "Husby och andra stadsdelar brinner - vems är ansvaret?". Alla som stod i panelen yttrade vackra ord om mångfald och i publiken var den lilla klick av invandrare som finns på hela Almedalen. I panelen, jag, Elaine Eksvärd. Kvinnan med rätt efternamn, många av mina generationskamrater med har inte samma efternamnstur. Plötsligt när jag står där så känner jag hur hjärtat börjar slå, jag får ont i huvudet, jag vet inte om jag ska skrika eller gråta eller gå därifrån - på riktigt. Att stå och prata om att det dåliga är dåligt och det bra är bra och vi måste jobba för mångfald, det kändes så absurt. Bidraget till mångfalden i Almedalen var vår panel. Ser ni inte filmen i mobilen så klicka in här. Jag börjar prata 00.35 och då ser ni en inte så cool Elaine. Den som provocerade mig så att jag fick huvudvärk är mannen längst till höger som skakar på huvudet när jag och andra pratade - Nima. 00.53 kommer äntligen publikfrågorna in och då får jag veta att jag inte är ensam om att vara arg. 00.58 lackar jag lite på honom. Är jag stolt? Nej. Jag önskar att jag hade varit lite coolare. Men det är något som är märkligt när man lägger all skuld på oss som har invandrarbakgrund och inte ser att folk med "fel" efternamn systematiskt sorteras bort. Sen blir jag irriterad över att Nima nämner att iranier klarar sig bättre än andra invandrare trots att de börjar på noll. Det är förvisso en intressant fråga och Nina menar säkert väl. Men problemet förenklas till att iranier är flitigare än oss andra med invandrarbakgrund. Vissa påstår att det Nima gör är bra för han problematiserar "invandrare". Jag tycker däremot att att förenklar det till de flitiga iranierna och "resten". "Vart i helvete är alla invandrare?!" undrar Eshan i Aftonbladet idag. Jag är benägen att ställa samma fråga. Jag vill inte se vita paneler snacka "mångfald", jag vill se mångfald.
