Så avfärdades det mesta när jag var barn, tider då det inte fanns särskilt mycket att vara svartsjuk på eftersom jag mobbades under mellanstadiet. Jag tror att svartsjukan var något man sa för att fp mig att känna mig bättre. Men jag har aldrig stött på svartsjuka förrän långt senare. Och sedan första gången så känner jag igen den. Men det är inte något att vara glad över, svartsjuka är en sjukdom och det är aldrig glädjande att få svartsjuka människor omkring sig. För vad är svartsjuka. Dels är det missunnsamhet men också att man inte tål att det går bättre för andra eller att någon kanske är snyggare än en själv. Jag har tack och liv inga sånna personer i min vardag. Men för ett tag sedan försökte jag få tag i en gammal barndomskompis för att tacka för fina minnen och tider. Jag fick en kall axel och kommentaren "Du har väl finare tider nu, finns inget fint att se tillbaka på. Det går det ju så bra ut så ring inte och stör mig" *klick* En röst ekade i mitt huvud; "Hon är svartsjuk" men det var ingen tröst på något sätt. Det var... Obehagligt. Jag har aldrig varit svartsjuk, däremot har jag varit avundsjuk. Men jag har jobbat för att få bort det, för det krävs lite jobb. Jag valde att inspireras av dem som var mer framgångsrika, mer vältränade och så vidare. Utseende lärde jag mig skita i, varför inspireras av "snyggare" det är väl bättre att bli vän med sin spegelbild och inse att det är väl trevlig att tycka om det man ser men ännu trevligare att ha hälsan i behåll. Super reko, men efter att ha läst Kristian Gidlunds blogg i ett år så kan jag säga det och verkligen men det. Det är roligt att vara framgångsrik för att jag kan inspirera andra att komma dit de vill. Men då och känner du svartsjukans vindar komma susandes. De kommer med ett falskt leende, en dröjande kylig blick, en stirrig blick som är svart, en tystnad som talar. Det är en sjukdom och jag hoppas att de som har den finner bot. Något tips på hur man botar svartsjuka? Är kvinnor mer svartsjuka än män och varför isf?
