Tänk om jag skulle skriva blogginlägg på ett sådant sätt att jag inte trampar 170.000 besökare på tårna. Jädrar vilka trista inlägg det hade varit då. Man hade fått förklara sig mellan varje mening. Ibland tycker jag kritiken är så himla bra som det där med att jämföra två kvinnor. Ibland blir jag lite, men bara lite trött och tänker "jahopp". Som inlägget om de "finniga naturarna" kunde tolkas till att jag anser att alla naturare och nördar var finniga. Han som jag var kär i och de som jag satt med i ljushallen var finniga. Så enkelt. Och att jag skulle se ned på någon som jobbar Konsum bara för att de finns de som ser ned på jobbet. Måste jag berätta att jag jobbat där själv i väldans många år? Lite trist att den stora poängen faller bort i fokuset på detaljer. Men skönt att lika många släpper detaljerna, tänker "oh well" och tar in poängen. Man kan vända och vrida på allt så är det och det är väl tjusningen med en blogg. Man kan skriva en sak och tilltala många för att de läser in olika saker som förhoppningsvis berikar dem. Men så finns det de som läser in negativa saker också, väldigt olika saker. En bild säger mer än tusen ord speciellt om det är flera tusen som ser den. Gud vad befriande med en mamma som tar med bebis till restaurang Men GUD dricker hon vin? Men asså, varför inte lämna bebis hemma så hon får lugn och ro? Ligger nappen bredvid kniven, är det ett statement eller? Sushi gud så gott! Vad vacker du är! Asså, sitter du i trosor?! Vart har du köpt toppen?! Vet du hur många som har dött för att du ska få ha på dig en diamantring, SKÄMS! Många kommentarer som gör det roligt att blogga, jag är tacksam att ni är här. Och jag har kommit till en punkt i bloggandet där jag kommer let go and let be. Så länge ni är fler som gläds än förargas så tänker jag också vara glad. Jag ber om ursäkt i förväg, för att jag kommer med största sannolikhet att trampa er på tårna nån gång. Jag hoppas att vi kan leva med det. Jag tror det. :) Puss på er och godnatt!
