Stefan och jag hade en underbar dag på en plats i Brooklyn som jag aldrig varit i - Dumbo. Dumbo står för Down under the Manhattan Bridge. Först blev jag helt frälst i området. Det fanns allt jag kunde önska mig. En superhärlig inredningsbutik med prisvärda doftljus och annat härligt, en butik med härliga kläder, flera fina bokbutiker och underbara caféer och restauranger. Men, det var bara fyra kvarter av det här. Dumbo är ett pyttelitet område. Men Stefan och jag hade det toppen i alla fall, fantiserade att vi bodde grannar i Dumbo och att vi bara satt och tog en kaffe som två grannar. Såna är jag och Stefan - två som drömmer riktigt stort. Ni var några som undrade hur jag och Stefan träffades. Och det var i ett kollektiv i London för 13 år sedan. Vi var nitton år och hade precis tagit studenten. Vi hittade varandra redan då och en stor gemensam nämnare var våra stora drömmar. Jag minns särskilt en dialog som ni som varit med ett tag har läst. Men den är så härlig att den tåls att upprepas: Året är 2001 och Stefan och jag sitter som fattiga kyrkråttor i vårt lilla kök i en liten liten lägenhet i London nära Bayswater. Stefan sitter på diskbänken och jag på tvättmaskinen, i händerna har vi varsin burk med bönor i tomatsås. Burken kostade 9 cent på delit nedanför oss, det var det och nudlar som stod på matschemat, varje dag. Stefan: Jävla CSN… Jag: Men pengarna borde ju komma denna vecka… Stefan: Det vet man aldrig! Du vi borde bara gå ner till tunnelbanan och stå och samla in pengar. Jag: Samla in? Stefan: Ja, vi sjunger och så tar vi min keps för att ta emot pengarna. Jag: Bra idé! Det spelar ingen roll om vi skulle få betalt för att sluta, det är pengar det med. Stefan suckar högt: Ja pengar… Du en dag ska vi bli så jävla rika och då ska vi gå till banken och betala tillbaka CSN-lånet i ett endaste NAFS! Jag: Ja gud vad härligt, men då måste vi ha en replik när vi gör det. Stefan viftar med skeden i luften för att hitta en formulering. Stefan lyser upp: ”Tack så mycket för lånet JÄVLA CSN!” så ska vi säga! Jag och Stefan i kör men bönburkarna i hand: ”TACK FÖR LÅNET JÄVLA CSN!” /Elaine, älskar att se tillbaka men också leva i nuet och inse att många av de drömmar hon hade då lever hon i idag.
