Jag ska inte ljuga. Jag har varit en riktig toffel de senaste fem månaderna. De enda jag känner för att umgås med är Gustav och Matheo. Jag gillar fredagsmys, häng i parker och bara sitta uppe och titta på en film och prata när Matheo har somnat. Men efter ett tag när man har umgåtts hela varje ledig stund så börjar samtalsämnena ta slut. Ja, det är klart det händer när man har pratat om allt så mycket. Då kan man ju, om man vill, börja om igen och prata om det man gjorde första gången. Men det känns ju inte så skoj. Så jag har kommit på att jag måste rycka upp mig lite och ta lite tid med vännerna. Få lite input så jag kan ha egna tankar och upplevelser att bidra med i denna relation. Det blir ju märkligt om jag och Gustav upplever precis allt tillsammans. Att man kommer till det stadiet att man inte behöver prata för vi vet redan vad den andra ska säga. Det varnade faktiskt en äldre herre mig för. Han skilde sig ifrån sin fru efter 20 år eftersom de kom till en punkt då de inte hade något att prata om längre. Han: Vi gjorde allt tillsammans. Tog vara på tiden vi hade. Gick på dejter, reste, hobbys och en massa sysselsättning ihop. Vi hade hört att det var så man skulle göra att man inte fick glömma bort varandra. Det vi istället glömde, det var oss själva - egentiden. Den existerade inte. Så mitt råd är, gå på dejter, älska, skratta, samtala, träffa vänner ihop. Men glöm inte bort att göra saker var för sig också. Det tåls att tänka på. Hur har ni det i era relationer? Mycket we- och metime? Tror det är viktigt med både och.
