Jag kom att tänka på när en killpolare till mig påpekade hur synd det var att jag inte hade barn. Jag gick ju miste om allt det man får se genom barns ögon. Då kunde jag inte låta bli att undra när fan han slutade vara nyfiken? När bytte han ut sin förundran mot tristessen? När slutade han förundras över konstverket man hittar i ett litet löv? När blev han för vuxen för att sluta se det barn ser? Jag får ofta höra att jag inte verkar vara 35år. Inte enbart grundat på mitt utseende utan pga mitt sinnelag. Jag är barnslig utan att vara ansvarslös. När jag har barn omkring mig så trivs dom, förmodligen för att jag inte står å pillar på mobilen, jag skitar ner mig, jag klättrar, hoppar, gräver, klappar små blommor, pratar med trötta humlor, glor på knasiga moln i tre sekunder för sen är det tråkigt. Sånt där gör jag utan barn i närheten också eftersom det är sjukt befriande. Jag orkar inte ta vuxenrollen på allvar hela tiden. Det räcker väl med arbeta, betala räkningarna och följa lagen? Så, varför ska jag skaffa barn för att upptäcka världen när den redan finns där, rakt framför näsan? - Sanna /Elaine, vill bli som Sanna när hon blir stor.
