Godmorgon finingar. Hoppas ni mår bra. Vi kom till Björkö efter lunch och barnen stormtrivdes. Tystnaden, lugnet, skärgården och så familjen förstås. Matheo och Evelyn kände sig hemma direkt. Evelyn valde ut Axel direkt, Karins son - min syssling som är 18 år. Vi ska fira Bosse som fyller 60 år nu i helgen. Det känns så fint att vara här. Tack för fina kommentarer till Josefin. Det är helt obegripligt och onaturligt för oss att ha folk i vår ålder som dör. Allt blir så skört, får perspektiv och man tänker en massa. Jag har drömt mardrömmar både sedan Amis död och dådet på Drottninggatan. Har drömt att läkaren gett mig cancerbesked, att mitt ryggont berodde på det. "Du kommer högst att leva en vecka efter barnets födsel så vi får nog snitta i veck 37." Det var en sån hemsk känsla och jag minns hur jag sitter med nära och kära och berättar detta i lugn och ro för dem. Tar ansvar, trots att det är jag som ska dö i drömmen. Hemskt. Det var svårt att skaka av sig den. Sen drömde jag att terroristerna slog till på en Beyonce konsert. Hon gick på alla fyra längs en catwalk scen och hade en illasittande body som inte lämnade mycket att dölja. Mitt i allt så sprängdes något och alla vi föll likt dominobrickor ner i nåt svart brinnande hål. Obehaget. Har ni också drömt jobbigt sedan folk i er närhet gått bort och efter dådet? Jag försöker förtränga det nu och bara njuta av vår tid här. Jag vill inte vara i mitt huvud när jag har allt det här fina framför mig. Jag tyckte det var jobbigt att vara liten, att inte få svar på den tidens bekymmer som vuxna - de allvetandes - saknade svar på. Jag tycker det är jobbigt att vara vuxen och inte kunna ge vettiga förklaringar på världen, på dådet, för barnen. Vad säger jag till Matheo? Gustav sa sanningen. Jag blev lite ställd av det för så gjorde man inte i min familj, de vuxna sa bara "ingenting" när man frågade. Hur gör ni?
