Rasmus och Benjamin står i nysnön vilse i Stockholm. Dialogen där efter gick rakt in i magen. .- Vart ska du? - Jag vet inte. Vart ska du? - Jag vet inte heller. Tystnad - Ska vi gå dit tillsammans? Dom ler går i tystnad medan snön faller ned och fattar försiktigt varandras händer mot okänd destination. Okända destinationer. Vad många som skulle behöva våga ta steg mot okända destinationer för att hela själen skriker att du ska dit, men vad många som kapslar in sin "bångstyriga" själ för något de kan ha koll och kontroll över - sitt öde. Dom sitter i sina fåtöljer och ser livsspelet framför dem, sitt livs alldeles egna pjäs. Regissören? Dom själva, bara så de vet hur det ska sluta. Att släppa själen fri, följa magkänslan och hjärtat bortom all logik hade varit att låta livet dansa utan regissör. Kittlande för vissa, skrämmande för andra. Jag vet så många som borde men som inte vågar. De väljer ett liv i trygg olycka istället för att tvingas ro i ovisshetens hav. Men tänk om havet är vackert. Sen finns det dom som tar du dumdristiga beslut som inte alls har med själens natur att göra utan de följer istället kukens riktning. Det är bara sorgligt. Men Rasmus och Benjamin gjord något bortom logik, men helt i linje med mage och hjärta. Och tänker man efter så blir det hela rätt logiskt ändå. Jag älskar den här filmen. Det är tredje gången jag ser den.
