Jag gillar kritik, speciellt konstruktiv kritik för då lär jag mig något nytt. Personliga påhopp gillar jag inte, men det är ju något helt annat. Varför skriver jag det här, jo för jag undrar vad gränsen går för kritik, när är det inte längre tillåtet att kritisera en person. Om en person har karaktärsdrag som dyker upp ibland där både jag och annat folk blir irriterade utan att h@n märker det - ska man säga något då? Det är ju så personen är, kritik ska väl säga något om det personen gör och kanske borde göra annorlunda. Det gör faktiskt lite ont i mig när jag ser och hör hur folk blir irriterade på en person i omgivningen men inte pratar med personen utan om den. Samtidigt förstår jag de som pratar eftersom det är betydligt mycket lättare att berätta för någon att gylfen är nere, det är lättare åtgärdat än ett karaktärsdrag. Jag hade velat veta, men det hade varit svårt att höra om det hade med mig som person att göra. Meryem, Berivan och jag pratar alltid till varandra, det är därför vi är så himla bra vänner. Är det något man säger eller gjort som är fel så får man höra det direkt, det landar bra för man vet att det kommer från ett bra ställe - kärlek. Så har jag det med de flesta i min omgivning tack och lov. Men det finns vänner, ibland släkt som skulle behöva höra saker inte bara för andras skull utan främst för sin egen. Känner ni igen det här? Hur gör ni? Vart går egentligen gränsen för kritik? /Elaine, klurar i soffan medan hon svarar på mejl.
