Crille kom förbi och vi åt lite sen middag. Jag hade precis börjat med det sista i boken, men kände att jag behövde en skrivpaus. Hade ändå suttit och stirrat på lamporna som jag lovar ingick i drömmen om drömlyan i natt. Gud vad jag ska ha inredningshjälp till nästa lya så det inte blir vackra detaljer som tillsammans blir en ful röra. Jag vet att ordet "inredningshjälp" låter snobbigt, men för mig kan det likgärna vara Berivan eller Gaby som hjälper mig med inredningen. Den dimensionen av tankar i bloggen kommer sällan fram. Det har jag tänkt på idag och vilken bild bristen på dimensioner kan skicka för signaler. Vi snackade om bilden jag förmedlar om mig själv via bloggen, och hur folk bara får en dimension av mig. Hur ett "lyxigt nyår" kan innehålla aspekter som är mindre glamorösa som gör att man faktiskt förtjänar ett "lyxigt nyår" med bubbel. Men eftersom jag inte berättar alla eller allas aspekter så är det lätt att man skapar sig en endimensionell bild baserat på en mikroskopisk del av mitt liv i form av ett blogginlägg. Jag hoppas och tror att folk inte drar såna växlar samtidigt som jag måste förstå att det jag skriver om skickar en bild av den jag är - jag har den makten. Men jag har inte makten att fullt se vidden av det. Men jag börjar förstå det lite grann och känna mig en smula ängslig, fast på ett bra sätt. Tror jag. Som dessa dagar då det har kommit förbi en massa goa vänner och hållit mig sällskap under skrivpauser och jag till och med fått en bukett. Plötsligt tänker jag på er som läser bloggen som känner er ensamma och kanske inte ens har en vän Ni får bara en bild. När jag tänker så så vill jag berätta att jag även har relationer som inte fungerar, att jag haft två år i vuxen ålder då jag inte haft en endaste vän, eller att jag var mobbad under hela mellanstadiet utan en vän i världen. Jag inser att jag inte kan skriva så till varje lyckligt inlägg eftersom jag måste hålla min och andras integritet och dessutom skulle varje blogginlägg bli jobbigt att läsa: "Nu har jag de här kläderna men det fanns MINSANN en tid då jag bar trasiga kläder." Alla dimensioner är inte med i bloggen för något måste jag hålla för mig själv. Men då och då ska jag berätta ytterligare nån dimension inom rimliga gränser. För jag tänker på er som ofrivilligt jämför er med mig, det gör jag. Och jag blir ledsen att "glittret" kan få er att tro att allt är helt fantastiskt hela tiden. Det är det inte och jag ska bli bättre på att berätta det ibland utan att rucka på min integritet. Jag tycker inte ni som känner er ensammast i världen är missunnsamma när ni ser mig med alla mina vänner, jag förstår er till hundra procent och blir själv ledsen. Men så finns det en annan kategori - de fördomsfulla. Sen ni som dömer mig för en snobb för att jag kanske dricker bubbel på nyårsafton och har fina kläder. Er tänker jag inte göra något åt. För så är det med fördomar, det ger en väldigt endimensionell värld som tyvärr är straff nog för den som har fördomarna. Trist att inte kunna se fler nyanser än de som presenteras i något så mikroskopiskt som en blogg. Jag kan inte göra något åt dina fördomar om mig så jag väljer att fokusera på nåt annat. Så kort och gott så finns det fler dimensioner är de ni ser i bloggen. Det kan låta logiskt och självklart när jag skriver det. Men det är inte självklart att bloggen tas så. Därför ger jag en liten påminnelse här. Och jag ska även påminna mig själv de gånger då jag scrollar igenom vackra bilder av folks vackra liv i sociala medier. Puss på er och tack för att ni är här och orkar lyssna på mitt babbel - inte alla som gör. :)
