Hej från ett ödsligt café i Liljeholmen. Basketen gick svinbra för Matheo dock var det inte så mycket basket som vi önskade men Matheo var glad och det känns som en succé! Jag kan lämna mina 20-åriga basketerfarenheter åt sidan och andas ut. Utvecklingen går framåt, det är bättre nu än förr. Meeeeen så hade Matheo och jag värsta bråket på kvällen som vi förvisso har löst nu men jag känner mig som jordens värsta mamma. Folk verkar bara prata med sina barn och säga saker som bygger självkänsla, självförtroende och en massa buddistiska mantran. Det känns fan som att det kommer rökelser och ljus när föräldrar pratar med sina barn. Det händer mycket sällan men jag skriker fan när jag är arg och jag vet att det är fel, men det är så det blir. "DUUUUUUU ÄÄÄÄÄÄÄÄÄR SÅÅÅÅÅÅÅÅ BOOOOOOORTSKÄMD!" Det skrek jag igår när min pre teenare hade attityd på saker jag hade bugat för när jag var liten men barn vet ju inget annat än den verklighet de lever i. Matheo hatar när jag säger så. Han drämde till mig i all sin ilska - något han aldrig gjort. Jag blev chockad och jag sprang därifrån och morrade tyst ”jävla unge” som han inte hörde - trodde jag. Men han skrek ”jävla mamma” och grät medan jag vände om i trappan, sprang upp skamsen, förtvivlad att han hört och sa förlåt ”jag trodde inte att du hörde” SOM att det skulle få honom att må bättre. (Jag måste bara berätta hur läskigt det är att berätta detta för er, men kanske sänker vissa mammor ner sina axlar och inser att de inte är monster? Jag hoppas det.) Jag skämdes för det jag sagt och var arg för att han varit fysisk på samma gång. Men jag fick tänka att han har en åttaåringa hjärna och min hjärna kanske inte är helt fulländad heller men jag är den vuxna här. Jag lyckades slå över till pedagogisk och förklarande och han lyssnade och var så ledsen över att han drämde till mig över armen. Sen kramades vi länge länge, nästan lite ärrade av det där bråket. Jag tror jag skrek så att fönstren skakade efter han hade drämt till mig. Jag blev så chockad, de är inte likt honom samtidigt som det händer massor i barns hjärnor nu. Jag tänkte både att jag måste kompensera med en massa terapitimmar när Matheo bli vuxen och bara invänta grannarnas orosanmälan på mig. - Den förtjänar jag, tänkte jag. Man skriker fan inte på barn. Man pratar med dom.” Men hur pratar man med dom när de gör en vansinnig? Jag vet barn vars föräldrar aldrig har skrikit på dem. Som mina kusiner Joel och Emil - de skämdes innan man sa till dem så man behövde aldrig säga till, bara krama och lugnt säga ”gör inte om det där”. Varför kan det inte vara samma sak med Matheo? Eller med mig, det är väl jag som är problemet här? I ett svagt ögonblick funderade jag på att börja ta lugnande för att aldrig nå den där toppen av ilska då jag skriker. Men så tänkte jag om och inser att jag återigen måste ge mig själv förutsättningar för att vara en bra mamma. Meditera Träna Äta bra - socker gör mig på riktigt på dåligt humör bara 30 min efter intag. Mobilparkera Socialisera lite mindre så jag hinner med jobb och inte är stressad över jobb när barnen kommer hem. Matheo och jag är på en bra plats nu men fan. Jag vill inte skrika på honom igen. Skriker ni på era barn? Har jag ärrat honom för livet? Kommer han hata mig när han är vuxen? Så går tankarna efter årets bråk med min älskade förstfödda❤️ Jag sa förlåt hela kvällen, morgonen och berättade hur mycket jag älskade honom. ”Det är ok mamma det var inte så farligt.” ”Jo det är farligt. Eller inte farligt, men verkligen inte bra att kalla dig det jag gjorde. Du är underbar, snäll, rolig, omtänksam, en bra storebror” och listan fortsatte och det var så läkande att se Matheo med ett stort leende på läpparna. Folk berättar inte att de gormar på sina barn så man känner sig ju jävligt ensam och knäpp när man gör det. Jag vill inte normalisera gormande. Men jag vill berätta att jag känner mig som en hemsk mamma och undrar hur ni som skriker när ni är arga lärde er att sluta? Alla knep mottages tacksamt.❤️
