Klockan är 01.50 och jag vaknar av en olustig känsla, gränsfall till mardröm om mardröm kan vara just bara en känsla. Känslan av att jag är halvt vaken, men inte kan röra mig. Känner ni igen det? Som att sinnet vaknar innan kroppen och så ligger man där. Fast, helt låst i sin sovandes kropp. Jag brukade drömma så rätt ofta för tio år sen, nu är det mer sällan tack och lov. För känslan när jag vaknar är rätt äcklig, som att någon bevakar mig i rummet. Känslan på kroppen är att jag är insvept i den gamla mardrömmen, som ett svalt lakan av obehag har lindat in min kropp. Ni vet den där känslan av en obehaglig dröm som kan följa med en en bit på morgonen tills den till slut trillar av ens axlar. Så. Jag tittar på klockan igen, 02.17. Men hon var 01.50 när jag vaknade. Nu har det oförklarliga obehaget lämnat mig, även "betraktaren" vårt sovrum. Ett mer förklarligt obehag kryper in under skinnet. Nu undrar jag om det har hänt någon närstående något. Har farfar dött? Mår mamma bra? Jag vill bara att det ska bli morgon så jag kan ringa alla. Kissnödig är jag också, men efter sådana här mardömmar känner jag mig som 5 år gammal, vågar knappt gå på toaletten. Tänk om jag fortfarande drömmer och har inbillat mig att jag knappat på det här inlägget i mörkret. Tänk om det står en vålnad i badrummet som gör att jag skiter på mig av rädsla i sömnen. Oh well, då kanske jag vaknar ändå. Jag menar shit happens. ☺ /Elaine, ska leta upp någon "bubbelgums-blogg" som gör henne mindre skakis i natten.
