Jag säger inte att det är en fel sista lösning. Men jag förstår inte varför folk inte börjar tidigare, när de märker att det finns områden där de inte når fram till varandra. Det är ju bättre att förebygga istället för att bita ihop och låta problemet växa med åren. Jag tar det gärna medan det är hanterbart, inte så farligt men ändå så att man inte vill låta problemet växa. Det var det jag pratade om med Gustav igår. Vi har ett fantastiskt förhållande, men det är en kommunikationssituation som vi inte når fram till varandra. Vi har aldrig gjort det. Vi är jättedåliga på att bråka med varandra. Ska man vara bra på att bråka, kanske ni undrar. Absolut! Varför vi aldrig tagit tag i problemet är för att vi bråkar så sällan. Kanske en gång i halvåret högst, eller en gång per år. Men nu när Matheo börjar bli trotsig så märker jag hur vårt tålamod tryter, inte mot Matheo men mot varandra. Och kommer det fler barn i framtiden så blir det säker ännu mer bråk. Så jag tänkte att vi skulle gå parterapi för att lära oss att bråka konstruktiv. Jag var lite nervös över att Gustav skulle ta det fel för de flesta går ju parterapi som sista lösning, så är det inte för oss. Men Gustav tyckte det var en jättebra idé. Gustav: Låter bra och förebyggande. Jag: Gud vad skönt att du tar det så bra. Gustav: Klart. Vi har det bra baby. Jag: Ja, vi har det bra. Min fråga till er blir: Vad är era erfarenheter av parterapi. Och kan ni rekommendera parterapins motsvarighet till Oprah eller Dr Phil kanske jag ska säga? Sen undrar jag om ni är bra på att bråka konstruktiv med era respektive?
