Vi föreläsare får ju oftast buketter efter våra föreläsningar. Blommor som tyvärr dör på vägen hem, eftersom hem oftast ligger i en annan stad. Så det jag gör är att jag alltid ger bort min bukett till någon som jag tror skulle uppskatta det. Det är ju rätt dyrt att köpa blommor 300 kan det säker gå på, så det är en vardagslyx som är få förunnat. Jag vill helst ge buketten till äldre damer, så 100 meter från Västerås station så hittar jag ett mål i sikte. Här går hon, helt ovetandes om att hon snart ska få sig en bukett. Först blev hon lite rädd och sen blev hon så rörd att tårarna började rinna. Fina fina människa, klart du ska ha en bukett. Hon sa att min gest gjorde hennes dag och jag sa att hennes glädje gjorde min. Sen stod vi där 100 meter från Västerås station och kramade om varandra. Två främlingar. Världen och livet känns så fint såna här dagar. Vill ni förresten läsa något riktigt fint och sorgligt så skriv det Fredrik Backman skriver om sin kusin. Det är på gränsen till Kristian Gidlund känslor på det inlägget. Vill ha mer sånt av Backman, kanske inte nödvändigtvis sorgligt. Men det är mycket skratt på hans blogg, gillar när han tar med djup också. /Elaine, sitter på tåget till Stockholm där hon ska gå på stan med sin plutt. Idag är det en bra dag, en riktigt bra dag.
