Efter vår brunch träffade jag upp Dennis för sällskap i jakten på Gustavs födelsedagspresent. Men också för en fika på Strandvägen 1, himla mysigt ställe för fik och toppenbra service. Dennis och jag har inte träffats själv på åtta år. Sedan vi träffade våra män och sedan vi fick barn så har vi alltid träffats med respektive och familjer. Galet egentligen. Nån gång kunde man ju ha träffats bara Dennis och jag. Åren innan bodde vi grannar, eller Dennis bodde granne med min mamma och när jag bodde där brukade jag alltid trippa ned till Dennis. På söndagkvällarna drog vi till klubben Patricia och dansade loss. Jag: Män drogs till dig som flugor till skiten. Dennis skrattar och vet inte om han ska vara smickrad eller förolämpad. Jag: Det kanske inte var det bästa liknelsen. Dennis ler: Nej, det kanske det inte var. Jag: Som humlan till blomman? Dennis: Det var bättre. Nu har vi bestämt oss för att ses själva varannan gång vi ses. Åtta år är på tok för lång tid.
