Stefan är i stan i några dagar. Han kunde ta en snabbfika i Hornstull. Meryem, Berivan och jag tog chansen. Och det var så härligt att träffa dem. Det är så märkligt för mitt i alla konversationer som pågår så kommer jag på min inre röst med att säga fina saker om dessa människor som: fan vad jag älskar Meryem och Berivan." Sen kom jag på mig själv med att stirra på Meryem medan hon lyssnade på Berivan. Jag tycker bara att min Meryem är så vacker. Älskar henne så mycket att hjärtat värkte när vi satt där. Det är en fin skara vänner jag har samlat ihop genom åren, en skattkista. Men det är för att jag har vågat lämna dåliga vänner, valt ensamhet vid tillfällen, blivit bästa vän med mig själv (var oerhört rädd för ensamtid och valde att börja gilla det och mig själv förstås), vågat berätta när jag uppskattar vännerna. Men också vågat sätta ned foten som har resulterat i bråk och att hela vänskapen satts i gungning. Det har inte alltid varit stabilt mellan mina vänner och mig, men man kan säga att vi tagit oss igenom det och njuter av de frukter som man får om man bara ger varandra några chanser, är ärliga, upplyftande och stöttande. Helvete vad jag älskar dessa människor. Min vänskapsstatus är riktigt bra nu. Det har inte alltid varit så, men just nu så. Hur är er vänskapsstatus för tillfället? /Elaine, släcker ned mobilen, sätter sig i soffan och lyssnar på hjärtats kärleksbubbel.
