Jag glömde ju berätta om nattens dröm som kvällens filosoferande ledde till! Den var lite tokig! I drömmen så vaknade jag upp som sjuåring och stod i ledet som min fröken Carola Frankenstein hade ställt upp utanför vårt klassrum på Bredängsskolan. Jag fick alltid stå först oavsett om det var storleksordning (jag var längst) eller bokstavsordning i efternamnet (Bergqvist då). Jag kände mig SÅ peppad över att vara där, tänkte att nu jädrar ska jag styra upp saker. Så jag klev ur ledet och pekade på mobbarna medan Carola halvlyssnade. Jag: Carola, dom här två ska du ha koll på. Dom mobbas smått nu på lågstadiet, men mellanstadiet blir hemskt. Carola klappar mig på huvudet pedagogisk: Ok lilla vän.., Lilla vän? Jag är fan 33 år, tänker jag, jag ska bara styra upp lite saker här. Vi kommer in i klassrummet och får ta ett blått häfte och penna. Jag tänker att det är lika bra att jag berättar för Carola medan jag tar blocket. Jag viskar självsäkert: Carola, mellan oss. Jag kommer från framtiden. 2014. Jag är bara här för att hjälpa dig att styra upp lite för barnen. Carola ser bekymrad ut, men det bekommer mig inte. Jag ska ju bara vara här en stund, eller? Lektionen börjar och vi börjar övar på alfabetet. Först tänker jag att det är gulligt där jag sitter vid min träbänk bredvid min tystlåtne klasskamrat Joel. Carola börjar tilltala oss barn och jag småler lite. Jag kan vara barn en stund. Men lektionen bara fortsätter och plötsligt får jag lite panik. Jag är fast i åttiotalet bland en massa sjuåringar. Hur länge ska jag vara här egentligen?! Sen vaknade jag i Spanien som 33-åring! Phu! /Elaine, skiter i att fixa det förflutna, fokuserar på framtiden istället.
