Igår hände en sån härlig sak, på tal om de underbara små stunderna. Jag höll i Matheo och stod vid farfars säng. Farfar sov tungt. Matheo sträckte sig mot farfar och med sina 9.5 kg så blir det ganska tungt. Jag gick lite närmare farfars säng så att Matheo kom närmare. Och det var som att Matheo blev lite frustrerad över att farfar sov. Så mitt i allt det fridfulla så sträcker Matheo ut armarna och ger ifrån sig ett av de där tinitus-varning-skriken! Farfar ryckte till, spärrade upp ögonen och tittade rakt på Matheo först förskräck och sen så log han. Och då log Matheo, nöjd över sitt skrik och över att farfar tittat på honom. Det var så fint. Senast farfar var vaken så fick han se kortet som jag skickat till honom från Postens app "Riktiga vykort". Sån jäkla bra app. Jag kan göra foton på mobilen till vykort, jättesmidigt och kortet blir jättefina. Jag skickade ett kort från Matheo där det stod "Hej morfarsfar, jag tänkte att du skulle ha ett kort på mig Matheo - ditt tredje barnbarnsbarn." Farfars favoritsköterska Lilian sa att han hade blivit jätteglad över kortet, hållit upp det och med tårarna i ögonen förklarat att det var hans barnbarnsbarn. Det var himla härligt att höra! Jag ringde precis till farfar, min farbror svarade. Farfar varken äter eller dricker så det är som sagt inte långt kvar nu. Han pratar engelska igen och nu vet vi lite varför. Under sina ungdomsår så hade farfar en flamma i Kalifornien. Nu faller alla pusselbitar ihop med det han sagt på engelska till oss. Idag spärrade han upp ögonen, tittade på Mats och sa "Men vad gör du här i Kalifornien?" Haha, det är härligt att farfar är på en resa redan nu. Antar att hjärnan spelar upp livet han har haft. Kanske går det från idag och tillbaka. Ungdomsåren... då är det bara barndomsåren kvar och sen får han åka hem. <;3
