Att ta avstånd från familjemedlemmar som blundat i alla år. Det är inte lätt. Jag har en sorg i bröstet som smärtar, men som är fullt naturlig i mina omständigheter. Jag är så besviken på pappas anhöriga och har egentligen varit det ett helt liv, men det är nu jag låter det sippra fram. Sms:et "Vi stöttar dig" tio minuter efter tv4-sändningen var liksom droppen. Jag vill dela det med er eftersom jag vet att ni är många många som brottas med samma saker. Blundande anhöriga oavsett vad ni blivit utsatt för. Det gör nästan mer ont än slagen, de sexuella övergreppen, psykiska misshandeln. Det faktum att folk är så onda att de tittar åt ett annat håll. Ja, onda. Det tycker jag att min familj är för de gör ont. Varför är det så svårt för dom att stå upp för den här lilla tjejen? Smyg-sms till min telefon men ingenstans i sina sociala medier basunerar de ut att jag kommer ut med denna bok eller att de stöttar mig. Däremot har de "gått en spännande kurs", träffat en kompis över en "härlig fika". Skitsamma, det är ändå för sent men jag tycker att det visar vilka hycklare dom är. Det är för pinsamt att vara släkt med mig. "Vad ska folk tro om oss?" Sen har jag en annan sorg och det är de medier som borde uppmärksamma boken men som inte vågar för att de riskerar förtal. Jag riskerar förtal med boken. Men jag tar risken om jag kan rädda en massa barns liv. Jag kan inte för mitt liv förstå att vissa journalister inte vågar detsamma. Aftonbladet vågar. DNvågar. Tv4. Sen finns det de som ändå lyckas komma runt det juridiska genom att kalla min pappa för "Nära anhörig". Men att Skavlan, Gomorron Sverige och medier som når ut till så många barn som Lilla Aktuellt, Kamratposten, inte ens tar i ämnet med tång för att de är rädda att såra en mans heder. Det gör mig så trött. Varför tänker de inte på de miljoner barn som de kan nå ut med information till? Hur kan hederskulturen vara så stark i Sverige. Varför går vuxnas heder framför barns säkerhet. Jag. förstår. inte. Skit i att nämna min pappa då. Bara säga något om problemet, låt mig prata om lösningarna för barnens skull. Allers, Mappie och andra tidningar riktat till äldre personer DE förstår allvaret i ämnet. Triumf förstår allvaret! Hur kan inte de som står i direkt anslutning till barnen förstå? Tystnad gör så jädra ont. Det skär i bröstet i den här frågan. Ni som blivit övergivna som barn vet vad jag pratar om. Att uppleva tystnad igen är närmast posttraumatiskt. Sen att tystnaden är pedofilens bästa vän gör saken desto mer smärtsam. Snälla journalister ni behöver inte prata om min pappa, men ni kan väl prata om problematiken för de tre barnen i varje klass skull. Bryt tystnaden. /Elaine, bryter tystnaden i Svt Opinion ikväll.
