Jag sitter i vardagsrummet och knappar på boken min. Vid min dator har Matheo parkerat två av sina bilar. Ur högtalarna hör jag Bo Kaspers Orkester. Musik starkt förknippat med 1999. Musik har en sån mäktig inverkan att jag känner mig som 18 år igen. Alla utmaningar och tankar jag hade då. Hur killar var fantastiskt komplicerade varelser. Jag önskar att jag hade haft en storasyster som kunde ha berättat för mig att: Behöver du analysera sönder honom för att förstå så är han helt enkelt inte intresserad. Och sen hade hon gärna få sagt att: Strunta i om du bli kär i tönten, gå all in. Kärleken är inte logiskt även om det hade varit logiskt att bli kär i den coolaste. Du kommer ändå göra egna vägval i framtiden så det är inte för tidigt att börja nu. Så mina tonårsläsare därute utan storasystrar. Låt mig vara den som säger Gå din väg annars sitter du som en 30-åring och undrar vad som hade hänt om du gjort annorlunda. Det är det enda jag ångrar i livet. Att jag inte följde mitt hjärta alla gånger utan det som var "coolt". Jag ville dansa, men spelade basket. Jag ville sjunga, men spelade basket. Jag ville leka länge med de yngre, men började med "ska vi va" mina coola jämnåriga, jag ville säga att jag var kär i tönten men krossade mitt eget hjärta genom att fortsätta tycka han var en tönt som de coola tjejerna i mitt gäng. Jag älskar hur mitt liv blev, men det är livet däremellan som kunde ha varit bättre och annorlunda om jag bara hade varit sann mot mig själv som jag är nu. Det är galet vad alla känslor kommer starkt när man lyssnar på musik från den tiden. Så långt borta men så nära så plötsligt. Elaine du är inte 17år, vakna. /Elaine, skakar av sig känslorna medan hon slår på en alldeles ny låt som får representera denna tid... Avici.
