Tack, stort tack för era värmande kommentarer och förestående ord. Nu har den här författaren både skickat ett manus på 270.000 tecken till Snacka Snyggare och ett gäng tecken till barnbok nummer 2 Trollkarlen tyst och skärmzombierna. Jag är sliten, mycket sliten, men jag är också klar med mina manus och det ska till mycket - väldigt mycket för att jag ska uppoffra mitt välmående för att jobba så mycket som jag gjort de senaste 10 åren. Jag kommer inte göra det igen, jag kommer inte kompromissa mitt välmående eller tid med familjen någonsin igen. Jag har krigat tillräckligt, jag har åstadkommit mer än tillräckligt. Det är inte så att jag är på väg till sjön för att mata duvorna resten av mitt liv men jag kommer inte kompromissa bort livet, helger, kvällar med mig själv eller min familj någonsin igen. Det är inte värt några pengar i hela världen. Nu är det dags att bli en sån där vidrigt hurtig person jag alltid velat vara. Jag ska gå upp 05.30 - precis som mina kusiner - och avklara dagens träning, kalldusch, meditation och akuta mejl för att kunna vara en balanserad, lugn och närvarande mamma när jag väcker barnen vid 06.45. När jag har gjort det ska jag vara en närvarande kollega fram till lunch då jag ska unna mig själv dansklasser i afrobeat. Jag ska ha mer tro på mina kollegor och inte lägga mig i varenda projekt de förtar sig utan låta dem göra egna misstag utan att döma och egna lyckobedrifter utan att vara del av bedriften - de får stå på prispallen själv och ta emot applåderna själva. Jag ska komma ut som social introvert som behöver betydligt mer tid ensam. Mycket mer tid. Jag var introvert som liten och satt vid skolgården och hackade sten själv. Jag trivdes bra själv tills en fröken frågade varför jag satt "alldeles själv". Hon fick det att låta dåligt så jag såg till att bli bäst på att umgås och prata med folk. Jag har spelat extrovert social hela mitt liv, men inser att jag blir dränerad av stora sällskap och alldeles för mycket social stimulans. Jag har haft tillfällen då jag alltid omgett mig med folk för att jag inte orkat umgås med mina dåliga känslor. Men nu omfamnar jag glada och sorgsna känslor och trivs att ta hand om dem själv. Jag trivs till och med att vara ensam och jag behöver komma ut som introvert som inte vill vara med hela tiden, till och med väldigt sällan. Däremot tycker jag om att få frågan. Men den där lilla mobbade flickan som hamnade i icke självvald ensamhet, hon är nu läkt. Jag är inte rädd att miss out. Jag är älskad av Gustav, mina barn, familj, släkt och vänner. Jag är äntligen älskad av mig själv. Nu ska jag börja leva efter det senare. Idag är det måndag, idag börjar resten av mitt härliga liv. Jävligt tungt att gå upp för kroppen men motiverande för knoppen. Ps: Kallduschen var vidrig. Ds
