Hej kära bloggvänner, var inte oroliga, jag har inte tappat allt det andra. Jag filosoferar på om relationer och annat frtf. Igår pratade jag med en vän om en kille hon dejtar. Han betedde sig riktigt illa mot henne och hon var mest orolig för att han inte tyckte om henne tillräckligt mycket. Jag tycker att hon istället skulle blivit förbannad på att han behandlade henne illa. Tänk vad märkligt hjärtat kan vara, acceptera vad som helst bara det får bli lite älskat eller kanske inte ens bli älskat utan bara få vara med den man älskar. Gud va jag känner igen det där... Jag föll i den fällan innan jag började älska mig själv. Men så kom jag på ett knep för att få mig själv att sätta gränser trots att jag inte älskade mig själv tillräckligt mycket. En genväg till att älska mig själv helt enkelt. Mitt knep var att tänka att om någon hade sagt det här till min mamma, bästa vän, min framtida dotter - då hade jag blivit galen. Vad hade jag sagt då? Och det jag hade sagt för deras skull sa jag till dom som inte respekterade mig. Sakta men säkert blev de orden också för min skull. Jag blir så ledsen för dom som låter sig bli trampade på... Jag tror att lär man sig älska sig själv först så löser sig alla relationer. Du har tillräcklig med grundkärlek för att älska andra, du blir en mer behaglig person, du sätter snygga men bestämda gränser, uppmuntrar andra att göra det samma och listan fortsätter. Hr ni bloggvänner varit i destruktiva relationer, börjat älska er själva och sedan tagit er ur? Hur började ni älska er själva, vad var nyckeln? Skulle vara så kul att höra andras knep.
