Förra året skrev jag inlägget "Älskar min partner men är kär i en annan" och det trillar fortfarande in kommentarer på den. Eftersom jag skriver rätt många inlägg om "jakten på mr Right" så känns det i sin ordning att berätta att "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" inte existerar. Man får jobba för sin relation och sin familj. Att få in det manliga perspektivet tycker jag därför är väldigt värdefullt eftersom jag tror att vi är rätt olika. Jag vet många fall då mannen istället för att prata med sin sambo har löst det på annat sätt. Vaknat upp en dag och bara lämnat relationen. Eller kanske talat ut om sina problem med en annan kvinna som sakta blev mer än en vän. Kanske är sambon till mannen, och kvinnor generellt, verbalt överlägsen mannen i relationen? Så är det ofta i de fall jag känner. Jag tror att vi kvinnor därför ibland behöver fråga hur allting är egentligen trots att mannen inte har sagt något. Jag rekar med Gustav ofta för han är inte den som klagar. Och att inte klaga tror jag kan bli ett växande problem, då hamnar det som en dålig känsla i kroppen och växer. Här är kommentaren från en bloggvän som jag tycker var intressant: Den tveksamma mannen Jag känner igen mig i nästan alla beskrivningar ovan. Jag är gift med ett barn och har gått över gränsen med en annan kvinna, men det skedde efter att jag tagit upp problemen med min fru. Vi har lyckats förstå varandra och är faktiskt ganska eniga om vad som gått fel och vad som gjort att vi glidit ifrån varandra och framförallt varför vi låtit det ske utan att ta upp det som ett akut problem i relationen. Jag har gett signaler som att jag känner mig ensam, både i relationen till min fru men också ensam som förälder med vårt barn, saknat närvaro både fysiskt och mer emotionellt, tid ihop och viljan att prioitera rätt i livet så att det finns energi kvar till familj och barn.. Där har det gått fel, ett långvarigt energiläckage som beror på min frus sätt att förhålla sig till livet, jobb och socialt har lett till att familj och jag inte kommit i första hand, elaka kommentarer som jag med tiden accepterat. Har sedan många år hamnat i en roll där jag tagit på mig att peppa, försöka få henne att se mer optimistiskt på saker o ting, att försöka se att alla små jobbiga saker o millimeterrättvisa inte är lika viktiga för mig, är helt enkelt villig att bortse från små saker runtomkring mig, kalla mig dumglad men har behov av att känna mer glädje och livet sedan många år har känts för negativt. Trots det har jag kommit fram till att vi har mycket som är bra ihop, starka band, vårt barn och allt vi byggt upp med boende och minnen, tryggheten. Jag har nog gett upp någonstans så länge sedan, gett upp om att få vara helt glad och det har ju lett till att min fru saknat känslor och närvaro från min sida, vilket jag är medveten om. Kan vara besviken på att jag inte sagt ifrån tidigare och lyft upp problemen som något akut, istället fastnat i att yttra missnöje med hur vi har det. Tills bägaren rann över och jag helt enkelt släppte in någon annan kvinna i mitt liv. Blev helt förvånad av vad jag kände och känner fortfarande efter att bara ha känt varandra i ca 1,5 månader. I början kändes det så lätt, jag var säker på att efter att ha öppnat mig för min fru och fått förståelse för problemen så ville jag skiljas och gå vidare med eller utan just den nya personen. Den banan var inslagen tills jag nådde någon form av ”point of no return” och insåg att jag inte mådde bra av att allting gick så snabbt. Blandad ångestkänsla och osäkerhet om vad jag egentligen ville drabbade mig. Min fru vill förlåta mig och jag träffar inte nr 2 längre, inte heller kontakt på något annat sätt, behöver tid för att kunna veta vad som är rätt och vad jag behöver för att må bra. nr 2 har gett mig den tiden och säger att om det är meningen att vi ska träffas på rätt sätt till 100 procent så kommer det att ske, Vet att det är jobbigt för henne men är imponerad av hennes sätt att se på det. Så som det är nu försöker jag och min fru närma oss varandra igen, bor inte ihop men ses då och då, delar på tiden med vårt barn. Jag både vill och inte vill detta, men känner mig väldigt osäker och hoppas på att tiden kommer att ge mer vägledning, det krävs ju ett aktivt val inser jag men vill ha mer känsla innan det valet kommer. När jag är väldigt positiv och mår bra tillfälligt så tänker jag på nr.2 min passion, som jag tror väldigt mycket på trots liten tid tillsammans. När jag känner mig nere och låg så blir jag svag och saknar o fastnar i allt det som är bra med mitt liv och historien vi har tillsammans. Jag går ensam i terapi med psykolog och tillsammans på familjerådgivning men ställer mig frågan. Även om det blir klart bättre mellan mig och min fru, vilket jag tror det blir..vill jag ändå det? Eller har jag för mycket sår av sista årens liv ihop där jag och hon inte lyckats göra varandra lyckliga. En del av mig vill verkligen gå vidare.. Jag tror på tid, men osäker om jag kommer att få tillräckligt med tid för att veta vad som känns rätt." Vad säger ni andra om detta? Behöver vi kvinnor lyssna mer och män prata mer? Kan det vara en lösning på den höga procenten som faktiskt separerar?
