Varken Gustav eller jag har ju varit relationstyperna. Han hade sitt senaste riktiga ex när han kanske var 22 år. Sen träffade han mig 10 år senare. Lösa förbindelser i tio år, precis som jag. Det är nästan svårt att säga ex när vi snackar fem månader och Gustav och jag har 9 år tillsammans. Oavsett så pratade vi om det här att väldigt många skiljer sig och känslan av att någon annan träffar en annan. Hur det är för den som har valt att lämna sitt ex. Jag tänker på de som hoppas att deras ex ska träffa någon snart. Tanken på det får det att vrida sig i magen på mig. Jag blir nästan sjuk av tanken eftersom jag tänker på Gustav. Att han skulle dejta någon annan. Men vi har ju en helt annan situation så den är ju inte jämförbar med de som verkligen valt att lämna och känslomässigt är ljusår ifrån den de lämnade. Så jag försöker tänka på de ex som jag gjorde slut med. Jag tror att jag var så empatilös på den tiden att jag inte brydde mig om hur det gick för dem sen. Det var varken eller för min del. Jag hade ju gått vidare. Men när jag tänker efter på de jag träffat så är alla i stadiga relationer, med antingen familj och/eller lyckliga. Jag såg ett kort på ett ex som jag minns att jag sårat ordentligt. Nu när jag har fått en empati mot män igen (efter många års terapi) så gör det ont att tänka på. Men han har hittat sitt livs kärlek och ser genuint lycklig ut på bilderna. Så där fånigt lycklig ut han kunde se ut med mig på den tiden, men som följdes av besvikelse då jag kunde få panik av den blicken. Skönt att han har någon som kan ta emot den. Det är väl så våra vänner vet att de är klara med sina relationer. När de är ledsna över att de sårat och lämnat något och innerligt önskar att deras ex träffar någon ny och kan andas ut sen.
