Året är 2001 och Stefan och jag sitter som fattiga kyrkråttor i vårt lilla kök i en liten liten lägenhet i London nära Bayswater. Stefan sitter på diskbänken och jag på tvättmaskinen, i händerna har vi varsin burk med bönor i tomatsås. Burken kostade 9 cent på delit nedanför oss, det var det och nudlar som stod på matschemat, varje dag. Stefan: Jävla CSN... Jag: Men pengarna borde ju komma denna vecka... Stefan: Det vet man aldrig! Du vi borde bara gå ner till tunnelbanan och stå och samla in pengar. Jag: Samla in? Stefan: Ja, vi sjunger och så tar vi min keps för att ta emot pengarna. Jag: Bra idé! Det spelar ingen roll om vi skulle få betalt för att sluta, det är pengar det med. Stefan suckar högt: Ja pengar... Du en dag ska vi bli så jävla rika och då ska vi gå till banken och betala tillbaka CSN-lånet i ett endaste NAFS! Jag: Ja gud vad härligt, men då måste vi ha en replik när vi gör det. Stefan viftar med skeden i luften för att hitta en formulering. Stefan lyser upp: "Tack så mycket för lånet JÄVLA CSN!" så ska vi säga! Jag och Stefan i kör men bönburkarna i hand: "TACK FÖR LÅNET JÄVLA CSN!" Den dagen blev min igår ❤ /Elaine, vågade inte tacka CSN på det sätt hon och Stefan fantiserade om 2001, utan hon tackade artigt.