Nu är vi hemma igen och jag mår faktiskt helt ok. Nästan bra till och med. Farfar och jag kramades och sa att vi älskade varandra flera gånger. När Gustav kom till oss så sa farfar att han älskade Gustav. Det var så himla fint. När du ligger på dödsbädden finns ingen skam eller stolthet, bara kärlek till dom som betyder något. Gustav blev lite ställd först men sen så sa han faktiskt "detsamma". ❤ Farfar kanske somnar in i en snar tid, men han har inte ont, han lider inte, han är bara väldigt väldigt mätt på livet. Så för varje dag han blir tröttare desto gladare blir han för han är klar i detta liv. Jag har nog sörjt så mycket det går, men nu gråter jag inte för min farfar vill gå vidare och jag respekterar det. Hellre 90 bra år än två år till där du inte har nån livskvalité. Tack för att ni finns och tack för alla kommentarer, det värmer massor.❤
