Häromdagen snackade jag Rebecca och Robert om svartsjuka. Så skrotade jag fram ett gammalt bloggbrev från en man som drabbats av denna sjuka: Han är bara en vän, men får henne att skratta högre än jag någonsin gjort. Hon säger att det är för att vännen är goofey och att det bara är roligt - inte sexigt. Men att få en kvinna att skratta är ett vapen större än den största kuk. Och kukstorleken är bara trams, kompatibiliteten är det viktiga. Så det enda synliga som går att mäta är hur högt kvinnan skrattar. Jag vill vara glad för att hon är glad, skratta med dem. Men jag kokar och drar mig undan. Sätter mig alldeles ensam med svartsjukan. Vill inte att den ska smitta av sig, att de ska känna lukten av den. Så jag låter dem skratta och ha kul, gör en välgörande handling på avstånd. Tänker inte förstöra stämningen med min svartsjuka. Jag drar mig undan. Jag älskar dem. Jag hatar dem. Jag vill inte hata dem, jag vill ha hjälp. Vad säger ni kloka varelser?
