Igår satt Gustav och jag och pratade om ex. För första gången i vår relation så berättade han mer än han någonsin gjort. Inte för att det varit en hemlighet tidigare utan för att han känner mig så väl att jag inte varit mogen för viss information. Oavsett hur gifta eller sammanflätade vi är så har jag ändå velat klösa ögonen ur hans exflickvänner förut. Sjukt omoget, jag vet. Men jag känner inte så längre. Jag har mognat. Han trodde att jag hade varit kär fler gånger än honom. Jag trodde också det. Jag är mer av en romantiker än Gustav, ändå så är han väldigt romantisk mot mig. Men så berättade han om en tjej som han hade starka känslor för. Gustav: Jag kände verkligen att det här... det kan bli något. Jag kan se mig själv med henne. Jag himlar med ögonen: Men wow, vart var det här någonstans? Gustav: Mallis. Jag: Jaha. Vad var det med henne då? Kände hon samma sak? Gustav: Det var bara en känsla och jag tror den var ömsesidig. Sen kunde jag tänka tillbaka på det en lång tid och undra om det ändå inte kunde ha blivit något. Jag känner mig en smula svartis men håller upp fasaden: Jaha.. vad jobbigt. Gustav: Ja, det var lite jobbigt... Jag: Hur gammal var du? Gustav: Elva år. Jag gapskrattar av lättnad. Gustav himlar med ögonen: Vad taskigt, den där lilla pojken var ju jättekär. Jag ler: Ja, stackars lilla pojken! Gud vilken lättnad!!!
