Avundsjuka är en sjukdom som äter en inifrån. Istället för att glädjas åt andras framgångar som sjunker du djupare i ditt mörka hål, det tar energi från dig och du blir orklös. Personer som är svartsjuka är inte elaka – de är olyckliga. Men de kan resultera i att de blir elaka och sprider dålig energi. Men det finns vägar ut ur det svarta hålet, jag vet för jag har varit där. Jag minns när jag gick till gymmet för att bli vältränad, få en välsvarvad kropp som tjejerna på omslagen. Jag hade en mental bild av hur jag skulle se ut, men den slog snabbt ned av reflektionen i speglarna som hotfullt omringade gymmet. Överallt gick välsvarvade män och kvinnor, jag var avundsjuk på ett sätt att det slog ned mig. ”Måste hon gå där med sitt sexpack och vara så jäkla snygg” kunde jag tänka. Överallt så studsade de här hurtiga tjejerna omkring och när jag försökte göra samma sak så studsade mina valkar i otakt och jag tog arga steg tillbaka till omklädningsrummet och gick hem. Min inre röst var så otroligt negativ och talade extremt högt under den tiden, och den gjorde mig olycklig. När jag pluggade till retorikkonsult så kunde jag slås ned och jämföra mig med de eleverna som självsäkert kastade sig ut i arbetsmarknaden och fick jobb. De som lärarna favoriserade och peppade att söka jobb som informatörer och PR-byråer. Jag blev lika bitter som en 99% choklad när de istället ”uppmanade” mig att bli något i stil med ”biologilärare, det kan du nog klara av”. Det hela blev en ond spiral, jag tänkte negativt och attraherade till mig negativitet. Så en dag bestämde jag mig att kliva ur jämförelseträsket och lämna svartsjukan bakom mig. Jag tog kontroll över min inre röst. Nästa gång jag gick till gymmet och en hurtig studstjej med sexpack trippade förbi så log jag mot henne. Hon log tillbaka och det kom in en strimma ljus i mitt mörka hål. Nästa gång jag gick till gymmet överröstade jag min inre negativa röst genom att tänka ”Vad vältränad och duktig hon är, hon måste kämpat länge.” Ju mer jag tog kommando över min inre röst, desto mer började faktiskt känna det positiva som till en början var lite forserat. Till slut vågade sig min numera positiva inre röst ut och jag gav folk ,som jag såg som var långt bättre än mig, beröm. Inte vilken beröm som helst, utan den sorten som kom från hjärtat. Det svarta hålet blev mindre och mindre, ljusstrimmorna fler och fler. finns inget härligare en personer som strålar. :) Så när det till slut var jag som studsade i gymkorridorerna med valkarna i otakt så började folk le mot mig och säga snälla saker. Så det jag vill säga till dig idag är: Omvandla ditt svarta hål (litet eller stort) till ljusstrimmor. Överrösta din negativa inre röst med en ny positiv röst – snart verkar den. När du känner dig alldeles ljus inombord så dela med dig till andra, låt dem veta det positiva du tänker. De behöver det. Det är fler än man anar som går runt med svarta hål i sig och är utsvultna efter ljusstrimmor som du själv. /Elaine, inte alltid en ljusstrimma, men gör sitt bästa.
