Jag tog en fika med Berivan häromdagen. Riktigt mysigt på Espresso house på Götgatan. Jag gillar deras miljö även om jag inte är ett större fan av kaffet eller det andra utbudet. Köpte en silverte, det smakar i alla fall samma sak oavsett. Berivan och jag hamnade i djupsnack, blir lätt så med ens bästa vänner. Gud vad jag är glad över att kallpratets tid är över. Skulle aldrig orka med den transportsträckan i nuläget. Jag vill djupdyka i samtalsämnen. Gräva i tankar och se var de är sprungna ur. Jag har tänkt lite på borderline personer som ser saker och ting svart eller vitt. Antingen är du ett helgon eller satan själv. Det stämmer ju inte överens med hela diagnosen, men just att man förenklar världen till antingen eller. Jag undrar om inte alla har en liten borderline personlighet i oss, speciellt när det gäller relationsval. Den vi lämnar får gärna vara satan. Alla de ljusa sidorna är borta och har nog aldrig riktigt funnits där från början heller. Vi lurar oss så pass mycket för att det ska gå lättare att gå vidare. Men jag undrar om man inte skulle vara mer tillfreds med livet om man faktiskt såg det för vad det är - en gråskala, mittemellan, varken eller, både och. Den där personen du lämnade kan ha sidor som du aldrig kommer kunna leva med, men samtidigt fantastiska sidor som du älskade att leva med ett bra tag. De fantastiska sidorna finns ju kvar, men är man vuxen så inser man att man valt bort det dåliga och det bra. Det blir tyngre steg bort från den man valde bort, men sanna steg. Jag älskar att lyssna på kompisars föräldrar, både frånskilda och de som valt att hålla ihop. En kompis pappa sa att att skilja sig är varken svart eller vitt, det är en gråskala. Man ser det fina och det dåliga och gör till slut ett val baserat på hela paketet - bra och dåligt - som man väljer bort medvetet. - Det är bättre att gå i sanning, det är en jobbigare men desto mer långsiktig stig än lögnen." min kompis pappa. Lämnar ni relationer i sanning eller svartmålar ni "fanskapet" som ni en gång älskat så innerligt?
