Jag hängde med Johanna Brunius och hennes kids häromdagen. Vi har känt till varandra hela tonåren men aldrig hängt. Nu är hon tillsammans med Martin som varit en nära vän sedan högstadiet. Gud skitsamma, jag skulle ju blogga om vad vi pratade om. :) Vi snackade om dessa stackars snygga människor som aldrig lyckats utveckla en personlighet. Jag har skrivit om det förut, folk som kan posa men inte prata. Det var en kille som var den där snygga coola killen på gymnasiet. Men man förstod sig inte på honom riktigt. På 90-talet var det coolt. Men nu tycker man bara att han är skum. En annan tjejkompis hade ett ragg som var en übersnygg fransk modell med sammetssvart hud. Så snygg sa hon men också SÅ tråkig. Ytterligare ett exempel på personer som tagit sig genom livet på sitt utseende. Jag tror det är bra med "fula" perioder. Jag utvecklade delar av min humor när jag var överviktig till exempel. Inte för att jag var ful då, tvärtom. Men folk behandlade mig inte lika bra som man tar för givet som smal (Ni som läst Vardagsmakt vet). Och jag måste säga att jag trivs bättre de dagar då jag kanske inte är smashing för omvärlden. Haha, jag är sällan smashing men jag tänker på de där hej-kom-och-hjälp-mig-dagarna. Då tycker jag bemötandet från andra är mer ärligt. Jag gillar att se människor för vad de är. Bra människor är inte bara snälla mot snygga, dom är snälla mot alla. "Hej kom och hjälp mig hårdag." Snashingdagar
