Häromdagen satt jag och slötittade på "Sjätte sinnet". Huvudrollsinnehavarna är en pojke som ser "dead people" spöken som vill hjälp på olika sätt och den andra är en psykolog. Pojken förklarade att spöken ser det som de vill se, det vet inte att de är döda. Och i en scen förstår ett spöke att hen är död och helt plötsligt ser spöket att svaren hade varit där hela tiden bara att hen hade blundat för det. Jag har haft hjärnspöken i flera år. Ett extra stort om en kille som jag aldrig berättade att jag var kär i. Jag tänkte på honom i flera år, var olyckligt kär för att min stolthet aldrig tog sig modet att berätta om mina känslor. Han är inte ett hjärnspöke längre, jag har sett honom i dessa tider och varit SÅ glad att det aldrig blev vi utan istället Gustav och jag. Det som däremot stör mig är att han fick vara ett hjärnspöke så länge. Så många år tänkte jag "tänk om jag ändå hade berättat". Men så säger Daniela plötsligt under middagen till min förvåning att "Men Elaine, du berättade ju. Eller jag berättade!" Ett svagt minne av en fest 1999 ångar upp i minnet, jag måste ha grävt ner det långt ner i minnet. Någonstans i de djupaste grottorna så jag aldrig någonsin ska hitta det. Daniela och jag sitter i en vit soffa och pratar om han som inte har hunnit bli ett hjärnspöke ännu. Han var högst levande i rummet bredvid och pratade med andra på festen. Daniela såg hur kär jag var och lika kär som jag var lika stolt var jag, kunde aldrig säga de orden till honom. Så med min tillåtelse tog hon saken i egna händer och berättade för honom att jag fortfarande var kär och att jag ångrade att jag lämnat honom. De satt i det där rummet i något som kändes som timmar. Jag satt otåligt kvar i den vita soffan och försökte misslyckat spela rollen som oberörd. Pratade med folk på festen men lyssnade inte. Daniela kom ut ur rummet tillsammans med honom, de gick snabbt och varsitt håll och Daniela vinkande till sig mig. "Vi går på en promenad Elaine. Vi går härifrån." Jag drog varsamt på mig mina snöblöta skor och undrade om sanningen skulle kännas likadan? Fuktig och kall? Eller kanske varm som den där jackan jag drog på mig, jackan från nittonhundranittionio. Hand i hand gick vi längs gatorna i Aspudden och Daniela berättade sanningen. "Han är inte kär i dig Elaine. Han vill inte ha någonting med dig igen. Han ville det då, men du lämnade honom och det är det." Pang. Där kom skottet som dödade alla tänkbara drömmer jag hade med honom, alla förhoppningar som någonsin har funnits om ett oss. Där gick han från att bli den högst levande drömmen till att bli ett hjärnspöke som skulle följa med mig i flera år. Det sjuka är att jag inte minns den här festkvällen från 1999. Inte förrän på tjejmiddagen med Elin och Daniela då Daniela berättade för mig. Svaret hade funnits framför mig hela tiden, alla dessa år. Men jag hade förträngt, sett åt annat håll, kanske var jag inte redo? Inte redo att se att en som dröm var omöjlig, att den potentiella relationen redan var död. Spöken vet inte om att de är döda, de ser det som de vill se. Har ni hjärnspöken? Gamla potentilla relationer som kunde ha varit och som spökar än idag? /Elaine, är så tacksam för att hennes hjärnspöke har försvunnit.
