För du kan inte göra slut med sorgen. Du kan inte en dag bestämma att det plötsligt räcker. Sorgens ände är inte ett beslut. Sorgen ger sig av, först när den är färdig. När sorgens smärta är klar med dig. Inte tvärtom. - Kristian Gidlund. Det är så skönt när Kristian bloggar. Det drar mig till verkligheten, till det som betyder någonting. Han får mig att förstå hur och varför jag mår som jag gör var och varannan dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på farfar. För att hedra hans minne så nämner jag honom på mina föreläsningar. Det är svårt. Jag får svälja hårt för att gå det ihop. Oftast går det bra. Varannan gång börjar tårarna att rinna under tiden som jag berättar om honom. Men det är helt ok. Kristian har fått mig att förstå att sorgen ger sig av när den är färdig. Jag tror aldrig att den kommer vara färdig. Livets gång kan vara smärtsam. Jag saknar honom, varje dag. Jag saknar hans röst och glada "Är det Elaine?!" varje gång jag ringde honom. Det fanns tillfällen då jag ringde honom mitt i natten gråtandes (i vuxen ålder) och sa att jag inte ville att han skulle dö. Han började alltid skratta och förklarade "Men lilla gumman, jag vill dö när det blir för tråkigt. Men det är inte en på ett tag!". "Lova!" Snyftade jag och farfar skrattade och sa "jag lovar gumman min". Han höll sitt löfte. Men jag hade velat ha kvar honom i mitt liv längre. Tänk om farfar hade varit min pappa istället, då hade han varit 63 och vi hade haft 30 år kvar en härliga minnen. Jag saknar farfars kramar. Han var kramig precis som jag. Hans bekymmersrynka när jag hade mitt afro och Gustav hade skägg "Det ser så ovårdat ut. Nu får du raka dig". Jag saknar att se honom vinka från bryggan när vi kom till ön. Men jag är tacksam över att Matheo fick hålla farfars hand, att de som var att de var tre generationer ifrån varandra fick mötas en liten stund. Det blev ett fint möte.
