Känner ni igen humöret? När man gråter sig igenom en dag för att man fortfarande bär på rester från det förflutna, men samtidigt ser ljuset i framtiden för att man fattar sunda beslut nu. Skulle det vara ett väder så skulle jag kalla det solblandat regn. För ett tag sedan var det en hel del regn för mig, men så har varje dag bidragit med en solstråle i taget speciellt under den här ledigheten. Och nu känner jag att jag är lycklig. Visst finns det inslag av regn, ibland avtar den och ibland blir det som i England - man lär sig leva med den. Som Magdalena Graaf håller nog på att hitta sätt att leva med sin sorg. Sluta sörja ett barn gör man nog inte. Den smärtan finns alltid där, bakom varje leende och skratt. Sen finns det säkert andra sorger som man lär sig leva med också trots att det gör riktigt ont när man tänker på det. Därför tänker man inte på det, gömmer tanken och känslan djupt i sig och sen försvinner den? Eller, gör man det bara värre genom att begrava känslan? Vad tror ni? Hur dealar ni med sorg som inte försvinner? Har ni sån?
