Jag tänker på utsatta barn varje dag. Det trycker över bröstet när jag läser nyheter om vad pedofiler gör mot dessa oskyldiga varelser. En ilska så djup att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av den. Den här mannen är 35 år, bara två år äldre än mig. Han är född 1979. De där gubbarna man pratade om när jag var liten finns numera i min generation. Jag tycker det är så jäkla sorgligt. Jag trodde att de var ett släkte som skulle dö ut, men så kommer det nya hela tiden. Jag vill döda den där mannen, gå fram till honom och säga att "det blev lite fel här du får inte vara kvar på vår planet". Sen hoppas jag att han via min kula får en direktbiljett till helvetet. Det finns inga jag avskyr mer än pedofiler. Men nackskott kanske inte är lösningen på världsproblemen. Många vill försvara och hjälpa pedofiler för att de är sjuka. Alla har vi vår plats på denna planet och vår roll. Min roll är definitivt inte att hjälpa pedofiler. När andra ser en sjuk vuxen man så ser jag ett våldtaget barn och all min kraft, kärlek och styrka ska gå till dessa barn. Den enda styrka pedofilerna kommer få av mig är ett trasigt käkben och ett avslitet kön. Så det är bättre att någon annan "tar hand" om dessa "människor". Man måste veta sina styrkor och svagheter, jag vet mina. Jag tror på kärleken och det är den jag ska använda i denna kamp för utsatta barn. Be mig inte att förstå eller ens tycka synd om pedofilerna, jag är inte där och kommer aldrig att vara där. Acceptera det eller få en föreläsning om hur jag ska misshandla fanskapen. Jag tänker stå där jag kan användas bäst och det är hos de utsatta barnen. Du får stå precis vad du vill så länge det gör världen till det bättre så blir alla glada.
