Det var en gång för längesen då jag och en kille gjorde slut i kärlek, precis som min vän var med om häromdagen. Det fungerade inte, men vi älskade varandra och skulle göra allt för varandra. Det krävdes ett större avstånd för att det skulle bli bra och jag hittade en dagbokssida från den tiden: Så nu bestämde han sig att det får vara slut. Slut på mina veligheter så han kan gå vidare. So long cowboy. Det är min bästa vän som går. Inte klokt egentligen, men jag förstår. Jag sa att jag älskade honom och att han fick höra av sig när han ville. Och nu övar jag för när han kanske hör av sig. Att det inte ska kännas som en plastskena mellan oss utan att det ska vara kärleksfullt på riktigt. Ungefär som när man ringer farfar och han svarar, då är det bara kärlek och man blir glad. Så skulle jag vilka vara för ******, skälet till det där leendet, tryggheten, vissheten om att jag alltid kommer finnas där och att det aldrig kommer bli plastigt oavsett hur många månader eller år som flyger förbi innan vi pratar. Jag älskar honom och kommer göra det livet ut. Så ringer han 2009 så ska jag fan vara lika varm och bra som nu. Stå för mina ord. "Du kan alltid ringa, jag kommer alltid älska dig". Jag övar nu. Ska ringa farfar och höra hur han låter, kanske kan jag låta likadan för ******? Haha farmor Elaine. Ja hörrni, det är 2014 och han har fortfarande inte ringt. Vet inte hur det skulle låta om han gjorde det. Plastigt? Svårt att tro det när en människa från den tiden oftast tar med sig minnen därifrån. Det enda problemet är att minnet sviker mig.
