Vet ni vad? Det är en stor ära att få ha er som bloggvänner. Jag har bloggat i två år och ni är cirka 50.000 besökare som berikar bloggen. Ibland tittar ni fram och skriver en kommentar som andra bloggvänner och jag får njuta av. Ni delar era tankar, era perspektiv och liv. Vi är inte alltid överens eller på samma plats i livet, men ändå så kan vi samlas här tillsammans och försöka bli bättre, glada, nå mål, tänka om och tänka till. Jag minns ett brev som jag fick i ett rött kuvert där en bloggvän berättade om att hon förlorat sin kärlek. Jag fick brevet efter en föreläsning jag haft i Göteborg, då kom hon fram till mig.❤ Jag har kvar det röda kuvertet med brevet som en fin påminnelse. Alla ni som kämpar med att få barn men som ändå kunde glädjas med mig när Matheo kom. Men även ni som med all rätt har svårt att glädjas eftersom ni är tyngda av sorg. Ni som ligger allvarligt sjuka och/eller har förlorat någon i en sjukdom står ut med min lite fåfänga men ändå hälsomedvetna viktnedgång. Skäller inte på mig och säger "Elaine livet är mer än så!" utan låter mig hållas och låter mig leva mitt liv med dess ljuspunkter och brister såklart. Igår skrev bloggvännen Nina till mig i kommentatorsfältet. Usch, jag kan knappt skriva det här nu för tårarna bara sprutar åt alla håll och kanter. Det är tur att det här inte är en videoblogg för jag hade inte fått fram ett ord. Nina var 27 år när hon förlorade sin kärlek Arnold i cancer. Under tiden som de kämpade mot sjukdomen så bloggade Nina. Jag läste stora delar av den igår: "Åh, fy så man ser ut" sa han. Även ögonbryn och fransar har rykt nu. Men som vi ju alla vet så är det insidan som räknas! Du är alltid vacker i mina ögon!" Nina är så tapper, får en att uppskatta de små sakerna. Eller nej, hon får en att inse att de små sakerna egentligen är de stora sakerna i livet: "Det är töväder, snön ligger på marken och gråter." "Jag älskar känslan av att veta att Arnold finns här hemma. Att veta att han ligger uppe i sängen och sover. Veta att jag när jag vill och känner för det kan krypa ner hos honom. Att höra honom duscha. Att se honom pyssla på gården. Att veta att han väntar här hemma när jag sitter i bilen på väg hem." "Jag är glad över att jag förstått att uppskatta livet och se det viktiga redan innan jag drabbades av en tragedi. Jag har levt mitt liv efter det. Jag har fångat dagen. Det gör mig glad." Sedan förtvivlan blandat med lugnet när han tillslut lämnar Nina och jordelivet: "Man ska inte, som 27-åring behöva boka tid på en begravningsbyrå för sin sambos begravning." "Jag ber redan i förväg om ursäkt om detta inlägg kan komma att bli långt. Splittrat. Förvirrat. Osammanhängande. Precis som jag just nu. Det har gått en vecka. En vecka utan Arnold. Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge. Det är jag glad för. Tacksam för." Nina det är en ära att en sån stark person som du själv, som har gått igenom så mycket och klarat dig så fantastiskt fint (Nina har ny kärlek och barn nu❤). Det är en ära att få ha dig som bloggvän. En stor stor stor kram till dig! Jag har varit uppe i dina trakter och föreläst förut och är jag där igen och vi skulle springa på varandra så hoppas jag att jag får krama om dig. Ni andra fina bloggvänner som går igenom tuffa saker och delar med er, ni är inte ensamma och ni ger hopp till andra. Kan Nina så kan vi andra. Tack Nina för att du är du och för att du är så stark. Kram Ni hittar Ninas blogg som är tillägnad Arnold här.
