Jag vet inte hur ni är, men när jag känner sorgen i bröstet och någon man älskar ringer precis då och frågar hur man mår. Ja då bryter jag ihop. Det där lilla barnet, den där mamman och bilden av dom. Det har suttit med mig hela dagen. Rebecca ringde och jag grät, grät och grät. Över denna värld, över alla barn som "Välkomnas" hit. Jag satt på Arlanda och kunde inte sluta. Jag tittade på myllret av män och för ett kort ögonblick kändes det som ett myller av rovdjur trots att bilden jag hade sett tidigare hade varit en mamma som var ett rovdjur. Men min gamla empatistörning till män väcktes tillfälligt. Men jag var inte arg, mest förtvivlad. Hur ska jag lyckas skydda all världens barn? Vart börjar jag? Jag önskar att jag var en miljon personer vara enda syfte var att strategiskt och systematiskt finkamma jorden på folk som misshandlar och utnyttjar barn sexuellt. Hjälplösheten blev så påtaglig och jag bara grät. Ni vet när folk börjar titta undrande om de kanske borde hjälpa den gråtande kvinnan. Jag kunde inte heller gömma mig för vi skulle snart boarda. Jag gick till cafét runt hörnet och ställde mig i en kö för att gömma mig lite. Rebecca i luren, det var så skön att tårarna fick landa hos henne. Hon sa lugnande ord och tröstade mig. Jag tänkte på bilden igen och kommentarerna på facebook. Hur många som ville misshandla mamman. Men jag kände inte så. Jag vill bara hitta barnet, plocka upp det i min famn och aldrig släppa. Kind mot kind och en massa kärlek tills bebisen har glömt vilken grym start hen fick. Hur släpper man en sån bild? Jag måste få veta om barnet är hittat och har det bra? Jag stod i kön till cafét och grät. Jag vände mig om och såg en man som såg mina tårar. Han tittade på mig och log och sa "Snart blir det bättre". Jag log tillbaka genom tårarna och sa "tack". Han var en ängel och han var en man. Än en gång tar universum mig från destruktiva tankar där män är rovdjur och föser fram en man och en ängel i samma kropp. Tack du okända för värmande ord. Det blir inte bättre snart, men vi gör det bättre nu. Genom att prata, agera och ha civilkuraget för barn som en självklar reflex. Jag är inte rädd för att dö, men jag önskar att jag kunde leva tills problemen var lösta. Alla problem. Det är ju inte bara barnen jag brinner för utan jag tänker ofta på djuren, men skjuter bort den tanken för jag får inte plats med allt detta i mitt bröst. Däremot är jag djurrättskämparnas eviga hejarklack och kan jag följa råd och tips från dom så gör jag det. Jag är så glad att det finns soldater som viger sina liv åt det som är rätt. Men även vardagssoldater som har vävt in kampen i sina liv. Som säger emot när någon uttrycker sig elakt, som kliver in när någon blir orättvist behandlad, som har det rätta som en självklar livsstil. Det är inte lätt alla gånger men vi kan väl försöka? Jag är rädd att mina barn ska fråga mig varför jag flög så mycket i mitt jobb. Jag måste skära ner på detta och dessutom bli vegetarian för miljöns skull. Alternativt hitta en lokal bonde att köpa kött från. Men just nu måste jag ge mig själv ett break. Jag ska ju föreläsa här uppe i Östersund och det blir en dyster föreläsning om jag fortsätter att grotta ned mig.
