Jag blev så snopen häromdagen när jag läste en kommentar som ifrågasatte mitt "behov" av att ständigt skryta om mina vänner. Snopen för att det kallas skryt och snopen för att det finns de som läser glädje som skryt. Jag tycker det är rätt pinsamt med de som högljutt säger sådana saker som "Sluta skryta". Den formuleringen är så naken och avslöjande för vad personen egentligen säger. Skryt är bara en omskriving folk använder för att slippa säga ”jag tål inte höra när folk berättar att de är lyckliga”. Jag har i flera dagar skrivit att jag känner mig utanför trots att jag har så många fina vänner. Jag kan fokusera på de få som inte ger istället för de många som ger massor. Jag anstränger mig för att se det jag har, inte för att skryta utan för att vara tacksam. Att skriva, blogga om det och tänka på det hjälper mig. Jag kan känna mig så fruktansvärt ensam och övergiven ibland. Stirra mig blind på stängda dörrar som familjemedlemmar som inte stöttat en när jag sagt upp kontakten med Tor (vägrar kalla honom pappa igen), vänner som glidit iväg under svåra tider eller familjemedlemmar som inte vill umgås i samma mån som jag. Jag kan gråta blod över detta, men tränar mig i tacksamhet över det jag fått i stället. Bara den senaste veckan. Jag blir glad, tacksam och glömmer bort allt det dåliga när jag gör så här. Ni som är allergiska mot andras uttryck av lycka borde verkligen träna i att uttrycka och se er egen❤️
