Precis innan 30 eller snarare innan småbarnslivet så är det guld och gröna skogar i alla relationer. Folk gifter sig, är nykära och planerar det där gulligull-livet som de hoppas ska komma när små barnfötter springer omkring hemma. 40-plusarna som gjort allt det där och skilt sig tittar på oss i guldfasen och säger "lycka till" men man känner lukten av deras pessimism. Eller är det kanske realism? Man har ju hört statistiken att 50% separerar, men den tänker man ju inte på när man står i begrepp att gifta sig. Guld och gröna skogar var längesen och nu har statistiken visat sig hos många märker vi. Jag hör folk som separerar till höger och vänster och man blir inte längre förvånad. Sakta men säkert börjar man få det där ansiktsuttrycket som 40-plusarna hade när vi gifte oss. Men jag tycker samtidigt det är bra att folk skiljer sig om de är olyckliga. Varför bita ihop om det är dåligt? Jag tycker dock att man ska kämpa också, men det får inte gå ut över barnen. Barnen förtjänar en glad mamma och pappa. Ibland är det tillsammans och ibland separerat. Det är fifty fifty kan man säga. Vilken fas är ni i? Guld och gröna skogar eller separationstider?
