Personer som inte har en enda lång vänskap kvar väcker min sketism. Visst kan man haft otur med vänner, varit mobbad (jag har det) och växt ifrån folk. Men så finns det dom som har borderlinetendenser. Jag slänger inte med ordet borderline nu utan en psykolog förklarade att folk med borderline KAN (absolut inte alla) ha tendenser till att se saker svart eller vitt. Du är antingen världens bästa vän eller min största fiende - ängel eller djävul. Eftersom få av oss har förmågan att leva upp till ängel så ryker vi från en person med dessa tendenser. Jag hade en sån kompis som bytte kompisar hela tiden. Hon hade lätt att få och lätt att kasta bort vänner. Alltid en ny bästis. Men på det hade hon. ständigt konflikter och var besviken på någon som hon tyckte hade vänt henne ryggen. Allt var svart eller vitt, det fanns varken utrymme för gråskalor eller eftertanke. Hon hade väldigt lätt att kvalificera folk hon var ovän med som "psykopater", men jag visste att det bara var en tidsfråga tills hon skulle säga upp kontakten med mig med. Det gjorde hon för fjorton år sedan. Jag blev varken chockad eller besviken, min reaktion på hennes uppbrott chockade däremot henne. Hon trodde jag skulle bli besviken. Inte det minsta, jag var ju förberedd. Jag känner igen typen. De som har vänner några år i taget, sen försvinner de för att de har "svikit" eller är "knäppa". I själva verket är det den som byter vänner som trosor som är den tveksamma i sammanhanget. Om det verkligen var borderline så hade jag önskat ha verktyg för hur man hanterar dessa draman, när man går från att betraktas som en ängel till en djävul. Någon med erfarenhet som vet? Imsevimse? Jag undrar om dessa människor någonsin reflekterar över det själva? Att deras äldsta och närmsta vän är någon de känt i typ två år. Och nästan alla de känner nu är färska vänner. Nu snackar jag inte om er som är 22 och har tröttnat på era barndomsvänner, jag hajjar den. Jag snackar om folk som är 35 och har en ny närmsta vän varje år. Det finns tider då man byter vänner och inser att man inte har något gemensamt med sina barndomsvänner. Det är en bra upptäckt. Det är inte er jag pratar om, jag pratar om min väninna som fortfarande efter 20 år (hon är 35) byter vänner som hon byter trosor. Trosor kanske var en dålig liknelse. De ser vänner som mjölk med extra lång hållbarhet. Men! Det finns ett bäst före datum, nån gång går du ut.
