Elin kom över när vi hade lagt barnen och vi satt och terapisnackade på terassen. I brist på egna bilder så lånar jag Elins. Jag vill inte gärna ha mobilen när när vi har besök eller är med varandra. Vi pratade om själslig växtvärk som oftast kommer när man blir äldre. När man inser att det man tyckte om från typ 23 till 33 inte längre faller en i smaken. Det är faktiskt ganska läskigt når man plötsligt inser att man inte gillar det gamla men också inte riktigt vet vad man gillar nu. ”Vem tusan är jag?” Känslokompassen snurrar och man är lite rädd. Jag hade det så för många år sedan och insåg att jag aldrig mer ska ha tjejmiddagar igen bara för att tjugoåriga Elaine hade det. Jag insåg att jag ville leva med Gustav resten av mitt liv men ville att vi skulle ha en annan relation då 27-åriga Elaine hade blivit 34 med en snurrande känslokompass. Den gav mig tillslut en riktning som jag kommunicerade och Gustav hakade på. Phu! Jag gillar inte att dricka alkohol när barnen är med och har kommit fram till att vill man ha det hos oss så får man köpa med själv. Jag bjuder på annat gott som en fransk potatissallad. Jag berättar det utan att känna mig skyldig som jag gjorde förr. Vännerna tar det bra. Det finns mycket som jag gillade förut som jag inte uppskattar längre. Det finns sätt som inte berörde mig förr som gör mig sårad idag. Jag har förändrats och i takt att jag inser det berättar jag också det för min omgivning. Gör det du med. Kompromissa inte din själ, din växtvärk din pusselbit. Kapa inte dig själv för att passa in i en relation oavsett om det är vänskap eller kärlek. Berätta vem du är och vad du behöver. Kanske passar ni ihop framåt, kanske inte. Allt är ok. Det finns så mycket att säga detta att jag tänker att jag inte bloggar ut allt här. Men jag tänker bara att man inte ska vara rädd för själslig växtvärk. Det är läskigare att för alltid stanna i utvecklingen. Forever young kanske är en fin låt, men vem fan vill vara 23 i skallen resten av sitt liv? Inte jag i alla fall. Det var väl därför jag fick panik av en tjejmiddag som var en resa tillbaka till 90-talet. Jag vill leva nu.
