Så sa religionsläraren till oss osäkra tonårstjejer när vi stod och höll in magarna i korridorerna. Vi var ju livrädda för hur våra kroppar skulle bli samtidigt som det var så coolt att bli kvinnor. Jag vågade inte erkänna det då, men hennes råd var inte så tokigt. Ju mer jag kollade på min kropp desto mer accepterade jag den, trots att jag aldrig sett ut så här. Nu när jag har ammat i fjorton månader och diverse kroppsdelar har ändrats så dyker faktiskt religionsfrökens röst upp i huvudet. Speciellt när jag går omkring och gömmer mig för speglar och med skräck inte vågar se vad som har hänt. En massa "tänk om". Tänk om Gustav inte kommer tycka jag är sexig, tänk om det blir ännu värre efter andra barnet, tänk om, tänk om, tänk om! Puberteten var väntad, men att denna kris efter amning och graviditet skulle komma har ingen berättat för mig. Så nu berättar jag det för er kära bloggsystrar. Jag är fjorton igen, men skillnaden är att brösten inte växer. De krymper och de... ändrar textur... Jag känner mig inte superhet, eftersom det är... annorlunda. Men jag har gett mig fan på att älska min nya kropp. Jag tänker träna, men aldrig lägga mig under någon kniv. Som Gustav säger: "Ingen sätter en kniv i min älskling!" Jag älskar Gustav. Jag har börjat titta på kvinnors bröst, naturliga bröst och gärna hängiga bröst. En kvinna hade ett par rätt hängiga små bröst, men hade ändå djup urringning och ett självsäkert leende. Hon fick mig att lysa upp och känna hopp för naturligheten och kvinnligheten! Ett underbart självförtroende utan att för den skull skylta med det. Det var bara, där. Jäklar vad det var sexigt! Så ska jag bli när jag blir stor, precis som hon! Och Drew Berrymore.
