Imorse vaknade Gustav och jag upp tidigare. Matheo var hos sin mormor och Evelyn sov. En hel frukostdejt hemma bara han och jag. Då började vi diskutera det faktum att det finns kärlekspar som inte har sex, alls. Alla har ju olika behov och så men för oss är sex definitionen på att vi är mer än vänner eller kollegor. Sen allt det intima däremellan, pussar, kramar osv är också en viktig ingrediens. Men en relation utan sex med den man lever med hade aldrig fungerat för oss. Jag åtrår min man lika mycket som jag gjorde första veckorna vi var ihop, men sen finns det inte lika många luckor att åka till pippaloss som då. Såklart. Allt behöver ju inte vara på vårt sätt och det är väl toppen om två asexuella personer är tillsammans. Kärlek för dem kan ta sig i uttryck på en massa andra sätt. Det som skrämmer mig bara är de som bara slutar ha sex och börjar avfärda det som oviktigt när det egentligen är så att attraktionen, kärleken och viljan har dött. Men istället för att säga det så accepterar man en relation utan sex och intimitet. Eller så behåller de intimiteten och skippar sexet. Sex utan intimitet är ju också skrämmande tycker jag. Det var väldigt intressant att diskutera det här med Gustav. Jag: Vad skulle du säga om jag plötsligt inte ville ha sex. Gustav får stora ögon: Jag skulle fråga hur vi ska lösa den frågan i fortsättningen.. Tystnad. Gustav: Vad hade du gjort? Jag: Eftersom sex är något som är viktigt för mig och jag älskar dig så hade jag blivit förtvivlad. Men jag hade väl bett att få ha sex med någon annan och låtit dig ha det om jag hade sexvägrat men ändå velat leva med dig. Gustav: Jag med... men vilken hemsk tanken ändå. Då är det väl bättre, i vårt fall, att separera. Jag: Ja, de hade det varit. Man vill ju inte göra en Underwood. Men om det hade varit lösningen så hade nåt av mina frikort varit villkoret?. Det finns relationer som kan gå år utan sex och är fine med det. Jag dömer det såklart inte, det är bara ljusår från vad en annan klarat av. Mina fördomar säger att en av dem troligen sköter det på annat sätt med någon annan. Men det är säkert fördomsfullt av mig att tänka så. Det längsta vi gått utan resor till pipploss är efter läkningen efter förlossningen. Frustrerande tid, men nödvändig ändå. Hur har ni det i era relationer. Vågar ni vara så privata? Jag är så nyfiken på hur ofta folk reser till pippaloss i veckan/månaden/per år. Särskilt under småbarnslivet. Ni har ju chansen att vara anonyma. En annan vågar ju inte skriva för då blir det väl nån artikel om vårt sexliv och det vill jag inte. Men jag kan i alla fall berätta att det förekommer. Jag är även nyfiken på hur parrelationer (vilken som helst) löser det om en sextröttnar men den andra klättrar på väggarna av upphetsning. Till er som tar illa upp av detta inlägg, öva upp er självkänsla nu. Jag berättar våra behov och hur vi ser på saker som hade varit annorlunda UTAN att döma eller utesluta alternativen. Vi är olika och det är väl toppen.
