Men tänk vad du har kommit långt som kan erkänna att du har ett problem som du inte vill låta gå över barnen Annica. Det är bra. Samtidigt vore det allra bästa om du fick bli frisk. Om du tog varje kilo du gick upp för ett tecken för att din bebis i magen mår bra och kroppen gör det den kan för att hen ska ha de bästa förutsättningar när hen är ute i livet. En mamma med riklig brösmjölkn och depåer som kroppen kan ta av om det skulle krisa. Ett stort häslotecken. Det här är ett kanske naivt försök ac mig att få dig att bli frisk och tänka om. Jag har själv haft ätstörningar och skadat min kropp enormt bara för att se en siffra på den där jädra vågen. Det som fick mig att ändra mig var kärlek, kärlek från min mamma. Jag var i en svår tid då jag behövde bli sede, behövde kärlek. Jag har läst att det bästa botet på ätatörningar är just det - kärlek. När vi blir sedda behöver vi inte stirra oss blinda på en siffra. Det låter logiskt för mig. På nåt sätt så fyllde mammas kärlek mig och det kändes inte så farligt att äta den där cheesecaken som hon lagat åt mig i ren mammakärlek. Jag var 14 år och blev frisk. Ätstörningsspöket viskade i mitt huvud många år efter det men jag lät aldrig det få bestämma i mitt liv. Och nu när jag fokuserar på vad min kropp kan göra - inte hur det ser ut - så är jag äntligen frisk. Jag ser galen ut på bilden och inget sexpack syns på magen, men det är skitsamma. Min kropp kan lyfta 105 kilo. Jag ber och önskar att du ska tänka som jag så småningom. Och om du inte kan göra det för din skull så gör det för dina barns. Agera så som du vill att dina barn ska göra för sig själva. Äta sunt bra och mycket som gör att de orkar länge + att de säger snälla saker till sig själva. Annica gör det och börja idag, små kärleksfulla steg mot dig själv. Kasta vågen, det är en bra start.
