Hej på er, nu sitter jag på tåget och pluggar teori. Tåget står still, vet inte när vi kommer fram till Sthlm. Himla jobbigt. När man sitter så här bland människor som man inte känner så undrar jag lite över vett och etikett på tåg. Bakom mig satt en kvinna och pratade riktigt högt i telefon, jag vet hur lätthänt det är men det är störande. Jag har själv gjort det och faktiskt sagt förlåt och dämpat mig när andra tittat irriterat på mig eller sagt till vänligt. Det är svårt att höra sin egen ljudnivå med headset och ibland mobil. Efter att hört ganska mycket av hennes personliga samtal så tyckte jag nästan synd om henne och sa till så vänligt jag kunde. Jag: Förlåt, men jag vill bara säga att du pratar ganska högt man hör allt du säger. Hon: Ja, jag hörde hela ditt samtal tidigare så du pratar också jättehögt. Jag: Det var inte bra, vilken tur att du sa till mig. Hon: Det gjorde jag inte, jag har slutat med sånt. Jag störs inte av det. Jag: Ok, men då är vi kanske olika. Jag har svårt och koncentrera mig när folk pratar högt i telefon så att alla hör. Hon: Jag tar med mig öronproppar. Jag: Ok. Nu blev det här en lång diskussion. Tog du illa upp av att jag sa till dig, det var inte meningen. Jag brukar precis som du ibland råka prata för högt och då tycker jag det är skönt när folk säger till mig av två skäl, ett är att jag inte stör andra, två är att de inte hör mina samtal. Hon: Du vet att det finns en tyst avdelning som du kan sitta i. Jag ville säga "Och du vet att det INTE finns en megafonavdelning som du kan sitta i." men jag sa istället: Ja, du har rätt jag får boka den avdelningen och ta med mig öronproppar nästa gång. Hemskt ledsen att jag störde dig, fortsätt ditt samtal du. Hon fortsätter att prata i telefon, men i en mycket lägre ton och allt är harmoniskt igen. Gjorde jag kanske fel? Ska man låta folk prata hur högt de vill? Vad tycker ni, har man rätt att säga till eller ska man ha överseende tycker ni? Häromdagen var det en kvinna som satt bredvid en man som drog in sitt snor för kung och fosterland och svalde. Hela vagnen hörde det inte minst hon. Jag satt ett säte från henne och led med henne. Men när han snorade in för 15:e gången så fick hon nog. Hon måste lidit av lätt tourettes för hon sa verkligen det många tänker men aldrig vågar säga. Jag är så lycklig att jag fick höra det. Hon vänder sig till honom: Smakar det gott?! Han: Va? Hon: Ja ditt snor, smakar det gott när det rullar ner genom näsan i halsen? Han: Jag förstår inte vad du menar. Hon: Jo men jag har ju hur det rullar ner i din hals som stora gröna klumpar och så sväljer du och stönar också efter varje sväljning. Han: Jaha... Hon: Tror du att du kan rulla in på toaletten och göra det där så jag slipper höra? Han traskade in på toaletten och hon, jag och de omkring kunde knappt hålla oss för skratt samtidigt som jag tyckte lite synd om mannen. Det var så befriande med någon som sa till om nåt som alla led av, men inte vågade säga till om. Men vart går gränsen ska man säga till eller inte? Jag är så nyfiken på vad ni tycker. Åh herregud, nu har någon anonym jävel pruttat för kung och fosterland. Fan vad det luktar! Haha, det är bara att garva, snart är tåget framme ändå. /Elaine, ska spela upp snorkonversationen i huvudet varje gång hon blir störd på tåget.
