Jag hade en kompis som gjorde slut med mig för tio år sedan. Mig och alla andra hon kände då. Det var ett mönster hon hade nästan som en diagnos, nån grad borderlinebeteende tror jag att det heter. Antingen var man hennes allra bästa vän eller hennes fiende. Allt var svart eller vitt, det fanns inga gråzoner. Vi var som systrar i flera år och jag såg hur hon sa upp kontakten med folk hela tiden. Det var så mycket dramatik hon skapade i sitt liv. När hon hade problem med sitt ex så fick hon bo hos mig och mamma, vi stöttade henne till hundra procent. Men så kom dagen då hon träffade ny kille och inte ville vara kompis med mig längre "du påminner mig om tiden då jag mådde dåligt". Så sa hon. Så jag blev slängd i papperskorgen för att jag var där under hennes svåraste tid. Man kan säga att jag gick bananas och berättade hur rutten jag tyckte hon var. Det har gått tio år och jag kan fortfarande tänka på henne och sörja vår vänskap. Häromdagen så drömde jag att vi pratade och jag berättade, inte på det arga Elaine sättet utan mer ledsamt, hur ledsen hon hade gjort mig. Hur hon var som en syster för mig. Det är svårt att släppa ibland, tycker inte ni?
