Har ni blivit dumpade någon gång? Det finns ju andra ord för "dumpa", men det jag menar är om ni blivit lämnade av någon ni älskade/var kär i? Det har jag och det var då det värsta, men nu med facit i hand - det bästa som kunde hända mig. Fast det visste jag ju inte då... Jag var så kär och var redo att vara tillsammans med honom längre än de tre månaderna som det tidigare tagit mig att dumpa killar. Jupp, jag var på sätt och vis en liten heartbreaker innan. Det var väl karmat som gjorde att jag fick betala tillbaka - med besked. Även om det gjorde ont så var det nyttigt, jag fick en helt annan respekt för andras känslor när jag fick känna hur ont det kunde göra. Mina tidigare ex kunde säga att jag var extremt kall. En av dem grät när jag skulle ut med tjejkompisarna en kväll. Med tårarna rinnandes längs kinderna sa han: "Allt jag vill är att vara med dig och det gör mig ledsen att du inte vill samma sak." Jag satte mig bredvid honom och sa: "Jag är ledsen att att jag träffar mina tjejkompisar ikväll gör dig ledsen. Där har vi en konflikt för att träffa dem gör mig glad, och jag måste göra det som gör mig glad." sen reste jag mig upp och gick. Det kan låta kallt, men det finns många som kontrollerar sina respektive genom att bli ledsna och hålla dem borta från det som gör dem glada. Herregud vilket långt sidospår, jag ville bara berätta varför jag kunde uppfattas som kall. Tillbaka till "dumpningen". Jag vill inte gå in på några detaljer mer än att dagen innan han (dumparen) försvann i tre dagar så grät han lyckotårar, trodde jag, och sa hur mycket han älskade mig. Jag hade världens lyckorus efter det. Sen kom det sjuka, han svarade varken i telefon eller på mina sms på tre dagar. Beteendet kom som en blixt från klar himmel. När han tillslut svarade och lät suspekt sa jag att om han skulle göra slut så skulle han ha tillräcklig respekt för att göra det öga mot öga. Då kom han över på stört, och gjorde slut... aj. Det tog mig ett år att komma över honom. Inte så farligt med tanke på att jag flera år innan det varit olyckligt kär i en kille i sex år. Att vara olyckligt kär i någon man aldrig fick, det är bitterljuvt, att vara olyckligt kär i en person man hade är bara bittert. Att bli dumpad är på sätt och vis värre än att någon dör. För när någon dör så lämnar h@n dig ofrivilligt. När du blir dumpad så lämnar någon dig frivilligt och inte nog med det - h@n lever vidare UTAN DIG. AJ! Jag fick tvinga mig själv att komma över honom för medan mina tankar rullade i looper kring honom så rullade hans liv vidare - utan mig. Hur gjorde jag för att komma över honom? Jag gräääät, gick terapi, KBT för att bli av med panikångesten, jag fullkomligt djupdök i min sorg för att leva ut den och aldrig behöva få den tillbaka. Kompisar sov över hos mig och tröstade mig. Mamma skramlade ihop en biljett till New York så jag kunde hänga med Stefan. Jag grät en massa i New York också, men allt det här hjälpte mig framåt trots att processen var hemsk. Jag trodde verkligen att det skulle vara Vi och att han hade begått ett stort misstag. Men tillslut insåg att jag var tvungen att sluta lura mig själv, sluta med ursäkterna, för sanningen var en - han hade gjort slut. Nu, sex år senare, så är jag så lycklig att jag inte stirrade mig blind på en stängd dörr utan vände mig om och gick vidare mot en dörr som stod på glänt längre fram - mina drömmar. Har ni blivit dumpade nån gång? Hur tog ni er igenom det och hur blev ni lyckliga igen? Det finns nog en och annan bloggvän här som kan behöva ett tips eller två. Tycker ni om mina filosoferande inlägg och inläggen om att hitta kärleken så kan ni alltid hitta fler under kategorierna "Dagens tanke och andra tankar" och "Jakten på Mr Right". Ni bloggvänner som är nya hittar min blogg i ett nötskal här.
