Jag har precis landat i Stockholm igen efter en härlig jobbstund i Borås. Tänkte dela med mig av hur jag jobbade mig till bra självkänsla på egen hand. Insåg att jag hade ett bra självförtroende men usel självkänsla eftersom jag kunde reta mig, bli ledsen och glad utan att riktigt veta varför. Så vad gjorde jag? Så fort en oförklarlig känsla kom så tillät jag den vara där och frågade mig själv kort och gott "Varför känner jag så här nu?". Jag spelade upp den gångna dagen och ibland dagarna innan. Den kom jag på att jag egentligen inte var sur på Gustav utan den snäsiga damen som hade armbågat mig på tunnelbanan. Det är så obeskrivligt skönt att nu efter ett halvår av detta psykologiska självhjälpen kunna säga exakt var alla känslor kommer ifrån. Att inte komma hem i affekt utan istället direkt kunna säga: Ledsen att jag är lite nedstämd, jag fick en syrlig kommentar från en person i publiken idag." Det är också skönt att veta nästan precis vem man är och acceptera det utan att döma andra. Att förklara att: jag orkar inte hänga med personer där det krävs socialt ansvar. Det är inte deras fel utan mitt fel eftersom jag blir ängslig när någon hamnar utanför, men jag jobbar på det." Jag vet så mycket mer om mig själv nu än vad jag gjorde för sex månader sedan. Jag vet vad jag känner och varför jag känner så. Jag brusar inte upp som jag kunde en gång i tiden. En taxichaffis var grymt otrevlig för att han hade missuppfattat det jag sa. Jag såg direkt att han förmodligen hade missuppfattat mig och lät hans hårda ton rinna av mig för att bara vänligt förklara hur jag menade. Han blev ju övertrevlig och skamsen efter det. När jag blir arg så kan jag förklara varför jag blir arg och det samma med alla andra känslor. Det är så skönt att till och med kunna förklara hur och varför man känner något, till och med i affekt. Bra självkänsla helt enkelt. Det tog 33 år, men det var det värt.
